Ljuset vid tunnelns slut

Efter ett par veckor då jag sårat och själv har blivit sårad så är det fantastiskt hur ett enda ord kan sätta plåster på allt det som gör ont.

Jag har avtjänat mitt straff och blivit förlåten.
Det misstag som ledde mig dit ska jag aldrig göra om.

Vad gäller er övriga så är ni just nu orelevanta.
Jag koncentrerar mig på det som får mig må bra.

Att andas igen

En dag för mig själv.
Nästan i alla fall.

En stund att tänka.
En stund att känna saknad.

Jag hittade mig själv igen.
Nånstans mellan boken och näsdukarna under filten i soffan.
Att återigen hitta rytmen i andetagen.

Jag hittade orden igen.
Längtan efter att läsa dem och läntan efter att skriva dem.
Så som de har varit saknade.

För utan ord förirrar jag mig.
Jag måste hitta tiden för dem.
Jag måste hitta tiden för mig.

Idag fick jag en dag för mig själv.
En stund till att sakna dig.
Och att andas igen.

Flickan med hundhuvudet

En förkylning har byggt bo i min kropp.
Gubben, grannen och kråkan har flyttat in i mina bihålor.
Och mitt upp i allt det är du sällskapssjuk.
Själv är jag allergisk mot närkontakt.

För är man inbiten ensamboende och van att klara sig själv och att ta hand om sig själv och dessutom är sjuk då orkar man ingenting annat än just sig själv.

Du gör mig irriterad och jag är avvisande och jag vet att det är jag som har fel men jag kan inte rå för det så det blir dubbelt upp av dåligt samvete och stressen växer sig allt större från insidan och snart vet jag inte vad jag ska göra för att få allting att gå ihop.

Kanske har jag för mycket i min kalender men den har reducerats.
Jag vill inte att du ska vara ett måste jag vill att du ska vara ett vilja.
Någon som är en oas och som ger mig en andningspaus snarare än någon jag vet sitter och väntar på att jag ska ha tid för det gör mig stressad.

Jag har aldrig sagt att jag är en snäll människa och det är nog tur.

Att sakta kvävas

Av rädsla för att förlora mig håller du istället på att kväva mig.

Du måste lära dig att inte vara beroende, att släppa greppet och inse att jag tycker om dig även om jag har andra saker på min agenda som inte inkluderar dig.

Själv måste jag lära mig att just inkludera dig i min agenda, om inte på allt så i alla fall delvis.

Lyckas vi båda två så möts vi på halva vägen och då kan detta bli riktigt bra.
Just nu är vi en som jagar och en som känner sig förföljd.

Svag .vs. Stark

Kanske föredrar jag att vara den svaga som vill mer än vad som fås för då har jag i alla fall känslor, framför att vara den starka och stabile som alltid får bära hundhuvud och trösta för att den andre har svårt att acceptera att man har en ett eget liv utöver förhållandet.

Kanske är det så att jag föredrar det.

Nya andetag och sargade hjärtan

Jag vill att det ska kännas.
Vill att du ska känna det som att du förlorar något.
Så som du har fått mig att känna så många gånger.

Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja.
Sörja för det som vi hade.
Det band du började klippa i.
Som jag nu fortsatte klippa i.

Finns det kvar trots att det är sargat.
Går det att läka ihop vartefter.
Till kanske en tunnare men lika fin konstruktion.

Varför skulle du sörja när jag gör det du så länge bett mig om.
Samtidigt som jag önskar att du gör just det.
För det skulle innebära att jag betyder något för dig trots allt.

Ikväll gråter mitt hjärta för det som kunde blivit något bra,
men som aldrig fick chansen att utvecklas.

Imorgon tar jag ett nytt andetag och ett steg framåt.

Glädje

Kan man bli annat än glad när man får ett rungande JAAA på frågan om att komma över och titta på tv, dricka te och sova ihop - när man vet att personen i fråga varken tittar på det programmet eller dricker te men gör det bara för att det är mysigt i rätt sällskap.

Fråga:

Är det ok att vissa saker fortfarande gör ont,
även om man själv också har gått vidare?

Nu och då .vs. Gummisnodd

Finns det ett före och ett efer.
Finns det ett då och ett nu.

Går det att göra en mix av dessa två saker.

Behålla delar av det ena.
Och fortsätta bygga på det andra.

Det var förvånansvärt lättare att träffa dig igen än jag trott.
En lättsam stämning följde oss genom hela dagen liksom avslappnat.
Det fungerade fint och vi umgicks - som de vänner vi är.

Men när du skulle hem bad du att få ringa ett samtal och du påminde.
Påminde om att där är något mer än vänner för det har varit vi.
Och det stack till lite grand i hjärtetrakten och lade en skugga över dagen.

Men hur ska jag kunna klandra dig mer än för dina bristfälliga argument.
För även jag har funnit någon ny i mitt liv.
Någon som får mig att skratta, som är varm och fysisk och vågar.

Det som gör ont är inte att du hittat någon ny, om det nu ens är så.
Det är att det känns som att jag förlorar en del av dig.
Jag tappar den betydelsen jag har i ditt liv även om jag finns kvar.
För någon annan kommer alltid stå dig närmare.
Att du kommer inkludera henne på ett sätt du aldrig gjorde med mig.

Det som gör ont är att jag aldrig räckte till.

Men vi fick en fin dag tillsammans som vänner.
Vi har fortfarande ett speciellt band mellan oss.
Och kanske har vi lyckats surra fast det där gummibandet i varsin ände så att vi inte slungas tillbaka igen och krockar.
Kanske har det tappar lite av sin elastisitet.

Eller kanske har vi helt enkelt blivit starka nog att hålla emot.

En skärva av glas

Två veckor och någonting gick sönder.
Jag fick dig i obalans och står en ostadigt så hamnar hela båten i gungning.

Visa mig ha fel.

Visa mig att du inte är som de andra och att du är starkare än så.
Att vi är starkare än så.

Jag vill att vi ska vara starkare.

Nya vanor och gamla fotspår

Första morgonen jag spenderar helt själv på en och en halv vecka.
Var på jobbet halvtimmen tidigare än under samma tid.
En fin pluspost på flexen blev det med.
Men jag kan det här nu.

Det är inte ensamheten som är en utmaning för mig.
Det är tvåsamheten och att få den vardagen att gå ihop.
Och den har fungerat väldigt bra under denna tid.

En del skulle nog kalla denna morgon kvalitetstid.
Själv känner jag mig mest cranky.


"För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet"

Changning seasons

Du skickar ett sms och berättar om solen och värme och längtan till hösten och för bara ett par veckor sedan hade du fångat mig med dina ord men nu så rinner de snarare av mig likt vatten.

För jag tänker på att det tar dagar för att få ett svar på en fråga. Att det alltid var jag som föreslog att ses och att jag aldrig var en prioritet i ditt liv. Men jag var förblindad.

Sen tänker jag på han som frivilligt hör av sig. Han som frågar vad jag ska göra till helgen och undrar ifall vi ska ses. Han som kommer hem till mig på lördagsmorgonen innan jag klivit upp och kryper ner under täcket för att jag bad om väckning då vi för en natt inte sov ihop. Han som sätter sig på samma stol som mig vid frukostbordet bara för att det är mysigt och som tar min hand på offentliga platser för att han vill.

Han som lyssnar till det jag säger och som ser mig för den jag är - och som tycker om mig just därför

Glimmande guld

Jag är inte bra på att sätta ord till när saker och ting går bra.

Jag vill inte sätta ord till det av rädsla för att det kanske då försvinner och sätter jag inte ord till det så finns det inte på riktigt så om det försvinner så gör det inget eftersom det aldrig riktigt fanns.

Men jag kanske ska göra som sagts, att lägga dig i bakfickan så att du inte tappas bort för av den värdering jag hittills har gjort så är du för värdefull för det.

Bland alla korn av sand...

... kan det vara så att jag hittat ett av guld?

I övrigt...

... har jag faktiskt haft det väldigt fantastiskt bra.

(Bara hjärnspökena håller sig borta så)

Struts

Om man inte sätter ord till saker och ting så är de inte.
Syns inte, finns inte, är inte.
Förnekelse.

Varför var hon, min nyfunna vän, tvungen att bli kär i dig för.
Varför vet du inte vad du vill eller känner.

Varför använder du samma argument till varför inte som du har matat mig med under tre års tid samt ytterligare några och trots detta fortfarande funderar på saken.


Jag har har börjat visa mig på dejtingsajten igen bara för att under vilka jag skulle kunna tänkas passa ihop med hitta ett kort på ett ex.

Den enda person som jag någonsin ångrat att jag hade ett förhållande med.
Hur stabilt känns det?

Froggy

Om man kör över en groda i skogen, har man sumpat sin chans att hitta drömprinsen då?

För att man mosade honom med däcket.

Backpacker

Dagarna levs med ena foten utanför dörren och en väska redo att packas straxt innanför.

Ett skutt hit och än dit och jag har inte riktigt viljan att stanna upp.

För en gångs skull flyr jag inte från någonting utan detta är mitt nuvarande sätt att njuta av livet.

Ett glas rosé eller två en onsdagkväll.
En bäddad madrass på ett golv i en etta.

Att fortfarande vara pigg efter fyra timmars sömn.

Det är sommar och jag är på språng.
Rastlösheten river inte i själen utan ger styrka åt benen att bära mig framåt.

Genom sommarkvällar, omtanke, vänners skratt, galna upptåg och solsken.

Insomnia

I can't sleep with you,
and I can't sleep without you.

Motsägelsefullt

Det är nästan så att jag hoppas på ett nej som svar för visserligen skulle det innebära en besvikelse men det skulle lätta på nervositeten som timmarna innan bosätter sig i magtrakten och det skulle underlätta att hålla det vänskapliga avstånd vi nu för tiden försöker ha till varandra.

Ibland går det väl sisådär.

Men jag frågade av en orsak och även om inga baktankar finns så tycker jag om att ha dig i min närhet och det är grundorsaken till min fråga och att då säga att jag hoppas att du säger ifrån att du inte kan gör att jag liksom slår knut på mig själv nånstans där mitt emellan.

Liksom jag inte kunde be dig att stanna men heller inte säga åt dig att gå.


Det är som att gasa utan att släppa kopplingen.

Jag klär i din andedräkt

Idag är jag trött men jag ångrar inte en endaste vaken minut med dig tätt bredvid och dina lugna andetag som det enda ljud jag hörde.

I should have known

Två dagars syndromet.
Alltid detta fenomen som slår till.
De gånger inte över mig så har faktiskt du drabbats.

Denna gång var det jag.

Idag har jag landat.
Är betydligt mer harmonisk än under gårdagen.
Klättrar inte längre på väggarna.

Kanske beror det på att det är dag tre.
Kanske beror det på att jag inte drömde om dig inatt.
Kanske beror det på att när jag vaknade väntade ett sms från dig.

Jag saknar dig fortfarande.
Men det river och sliter inte i själen längre.
Och så hörde du av dig.
Du tänkte på mig.

Det svåra

Det svåra är inte att umgås med dig bara som vän.
Det svåra är att jag fortfarande kraschar när jag är själv igen.

Att inte få

Idag saknar jag dig så att det gör ont.

Om nutiden

Det är skört just nu.
Men det är fint.
Balanserat.

Drömmar och gips

Om man gipsar en trasig dröm, läker den ihop då?

Omen?

Om ens lyckobambu trillar ner från fönsterbrädan och fina "Det blir bättre"-blomman från söta mor ser allmänt ledsen ut - ska man tolka det som ett dåligt tecken för dagen...?

Gråskalan

Så tar vi båda ett nytt grepp om penseln.
Gör en försiktig översyn över färgvalet.
Ser alla färger och nyanser som där finns.

Gör vårt bästa för att blanda till den där gråskalan vi så länge strävat efter att finna bara för att egentligen kunna konstatera att det är svårt att få till den rätta nyansen.

På tok för lätt att det bara blir svart eller vitt.
Två färger som är förvånansvärt svåra att blanda.

Vi börjar i ena änden bara för att tillsist närma oss den andra och hamna farligt nära en konkret färg igen.

Man skulle kunna säga att vi kom fram till något.
Men det enda vi nog egentligen kom fram till är att vi inte är bra på gråskalor.

Vi vill finna den men vi kan inte hitta balansen.
Kanske för att ingen av oss i grund och botten är gråskala.
Och vi allt som oftast har samma färg.

Men vi kolliderar ibland på vägen.
Kraschar och hamnar i varsitt hörn.
Med gråskalan mitt emellan.

Men likt två magneter som får kontakt finns det inte många mellanting.
Antingen befinner vi oss i varsin ände på skalan.
Eller så befinner vi oss på samma punkt.

I vår värld existerar inga gråskalor.

Än det ena än det andra

Ska.
Ska inte.

Vill.
Vill inte.

Vågar.
Vågar inte.

Det är inte lätt alla gånger när man har beslutsångest.
But I kind of like it.

Ibland är ovetskap bättre än vetskap.
Beroende på vad vetskapen innebär.
Och det vet man ju inte innan.
Knepigt.

Illusion och svimning

Två gånger i mitt liv har jag varit ruggigt nära på att svimma.

Första gången var efter min visdomstandsoperation och jag endast några få timmar senare fick för mig att titta efter hur det såg ut där tanden en gång suttit. Hade någon öppnat en lucka under mina fötter och låtit mig falla ett antal meter ner på ett betonggolv så hade skillnaden varit hårfin mot det som skedde med mig.
Det var som att vrida på två kranar på max - den ena för kallsvetten och den andra för att tömma precis varenda droppe blod som fanns i huvudet och sedan en släng brutalt illamående på det och ta mig på orden när jag säger att kräkas är nog det sista man vill göra efter en visdomstandsoperation.

Den andra gången var idag vid gipsborttagningen och ärligt talat så förstår jag egentligen inte varför. Kanske var det för att armen var så rent fysiskt svag. Kanske var det för att den såg ut så som den gjorde mellan olyckan och gipsningen. Kanske var det undermedvetna minnen från olyckan som slog till med full styrka och satte alla fysiska försvarsfunktioner på max. Kallsvettig på darrande ben med sus i öronen och illamåendet straxt nedanför halsgropen lyckades jag i alla fall ta mig ut i friska luften och sätta mig på en bänk.

Det är en stor skillnad på att veta att handen inte kommer vara fullt funktionsduglig efter gipsborttagning och en helt annan sak att faktisk inse det the hard way.

Att leva i en illusion och inse att det är just en illusion är fallucka.

Vad göra?

Hur ska man kunna komma över någon när man egentligen innerst inne inte vill.

Like a little star

Och jag tänker att fasen vad jag skulle behöva en kram från dig idag men rädslan för att avvisas eller ignoreras är starkare så jag vågar inte fråga.

Men så springer jag på dig i korridoren och du bråkar lite med mig och jag låtsas bli stött för det är lite elakt även om grunden inte är det och du lägger armen om mina axlar och trycker mig lätt emot dig som för att säga förlåt när jag passerar och dagen blev genast lite varmare.


Det är inte som förut men det är ljusglimtar av förut...
...och sådana kan värma nog så gott.

Vilsen

Kanske var det fler saker som slogs itu i fallet förutom handleden och negativitet.
Kanske slogs även drömmen till spillror och lämnade endast lösa fragment kvar.

Kanske har slutligen adrenalinet sinat.

Att inte kunna göra saker jag vill har jag alltid funnit frustrerande.
Att dessutom inte kunna göra dem på grund av att jag är fysiskt hindrad gör mig inte gladare.

Jag är van vid att vara stark och klara mig själv.
Att ta det försiktigt och be om hjälp är inte riktigt min melodi.
När jag dessutom får ont av sådant som tidigare varit plättlätt är ingen humörshöjare heller.


Framför mig ser jag rymden.
Många stjärnor, planeter och galaxer men alla för avlägsna för att nå.

Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända fötterna.
Var jag ska låta dem gå härnäst.
För jag har inget mål.

Att ha varit inställd på något.
Böjt ned huvudet och likt en tjur kört full fart framåt redo att plöja minsta hinder ur vägen - Bara för att köra huvudet i ett trä och fastna med hornen i dess stam.

Det tar liksom stopp lite för abrupt.
Gör en förvirrad.
Vad hände?

Ge mig en karta och kompass.
Jag måste hitta mitt mål

Vad göra

Impulsen säger mig att skicka iväg ett sms till dig och be dig komma hit och vara min handyman ikväll för att sedan tillsist landa i soffan som vänner och titta på film som resultat av kvällen.

Men klockan är redan nu mycket och du är säkert redan upptagen och även om du inte skulle vara det så har vi inte träffats på fyra månader och varför skulle du egentligen komma hit efter att egentligen knappt ens pratats vid under samma tidsrymd.

Samtidigt som jag vet att när det gäller dig så finns det alltid en viss chans för att du ska nappa på sådana saker och göra just sådant som man inte tror för du är lite spontan av dig och du har gjort tokigheter förut när jag har frågat.

Men rädslan för att få ett nej är nog lite grand för stor trots allt och jag känner mig allt utom fin och i blanas nog för att träffa dig samtidigt som att träffa dig nog är precis vad jag skulle behöva för tillfället.

Knepig situation.

Matches

Och jag kan inte låta bli att fingra lite grand på den där tändsticksasken som ligger på bordet framför mig.

Jag har sagt åt mig att denna gång ska jag göra det som är rätt men det är svårt så svårt när man vill att något ska hända och sinnet längtar efter fina ord.

För även om jag vet saker om dig som du inte vet att jag vet och de inte är vackra så har jag svårt att förneka att jag trivdes den där kvällen i discobelysningen.

Kombinationen av gips, blåmärke och tidvis lite smärta gör sitt för ynkligheten och även om jag är stark så är jag inte alltid så stor.

Tyvärr vet jag att det skulle kännas skönt att smyga in i din famn för en stund, tyvärr eftersom jag vet att det inte skulle betyda samma sak för dig som för mig för vi spelar inte samma spel även om vi kanske skulle kunna springa på varandra där nånstans på spelplanen.

Jag skulle kunna ge mig in i leken på de villkor som är men jag är bra tveksam till om det är det som jag vill och känner jag mig själv rätt kommer jag inte gå oskadd därifrån oavsett hur väl informerad jag är och hur högt jag har byggt min mur.

För det är så jag fungerar.
Jag kan inte förbli oberörd och mina känslor är det som styr mig i det stora hela och de är liksom jag så de går inte att stänga av.

Jag gillar inte det jag vet samtidigt som jag är glad att jag vet.
Likväl kan jag inte låta bli att snegla bortåt tändsticksasken.

Falla för spam

Nyfikenhet är en dygd och för att vara säker på att jag inte kastar något som kanske inte kastas bör brukar jag alltid skumma igenom avsändarna på min skräppost.

Plötsligt snubblar jag över ett mail som så uppenbart tillhör kategorin men som ändå fångar mitt intresse och nyfikenhet att vilja öppna.

"Handyman at your service"

Mången är de gånger då jag tänkt mig att en sådan vore fint att ha för det är trots allt långt ifrån alltid som man klarar saker och ting själv.

Men jag vet att det är spam och jag vet att mailet är en lögn så lite motvilligt trycker jag på knappen för att tömma spambrevlådan men det är inte utan ett stänk av önskan att det hade varit sant.

Det kunde varit värr

Tänk att ett kast ner i backen inte bara kan knäcka en handled utan även i smällen skicka ut en hel drös negativitet.

Alternativt är jag fortfarande hög på adrenalin.

Allt sedan förra veckan har jag tänkt "det kunde varit värre".
Och det kunde det.
Det kunde varit fasen så mycket värre än vad som faktiskt blev.

Det är 'rätt' hand.
Jag har inte direkt ont.
Tillbaka på jobbet efter 3 arbetsdagar.
Och hela kalaset ska läka på ca 4 veckor.

Nu ska jag inte ropa hej för tidigt.
Men det kunde vara fasen så mycket värre.

Det stör mig inte ens att projektet gick itu det med.
För jag försökte åtminstonde.

Idag skiner solen.
Life is good.

To do before 30

Mitt projekt gick i stöpet.
Eller jag själv kanske snarare.

Det blir inte alltid som man tänkt och med en bruten handled bör jag kanske inse att vissa saker helt enkelt inte är för mig att göra.

Jag hade ett mål.
Jag hade vägen klar.
Men det blev inte riktigt som tänkt.

En rastlöshet och rotlöshet gnager på benet och behovet av att hitta ett nytt projekt är stort. Det här var liksom tänkt att vara min grej. Ett sätt för mig att visa både världen och mig själv att jag faktiskt kan.

Tyvärr blev det ett bevis på att jag inte kan.


Men ingen kan någonsin säga till mig att jag inte har försökt.


Jag kan aldrig ångra att jag aldrig gav det chansen eller att jag inte vågade.
För det gjorde jag juh.
Jag gav det chansen.
Jag vågade.

Det blev bara inte så som jag tänkt mig.

Drastiska åtgärder

Du ringer tillsist.
Inte för att jag bad dig.
Inte för att du hade något att säga.

Du ringde för att du brydde dig.


Tar man sig vatten över huvudet utan att kunna simma får man stå sitt kast.
Men det är i de lägena man märker vilka som tittar på.
Och vilka som kastar ut den där livbojen.

Du var den som kastade ut livbojen.
Den andra var den som tittade på.

Och även om vi inte står på samma sida av klyftan.
Höjde vi våra blickar och log för en stund.
För du är äkta och jag har alltid vetat.
Du är inte som alla andra.
Inte ens i närheten.

Verklighetskontakt

Mitt i allt detta plingar telefonen till och du blir min livlina för en liten stund. Håller mig kvar i det som är verkligt istället för att svepas med av något som inte är och låta mig famnas.

Säga vad man vill om vår nuvarande relation.
Men du kunde inte ha haft bättre timing.

I've been through this before

En lek som är en lek men som utvecklas till något brandfarligt.
Jag håller låg profil och betraktar skådespelet men icke att förneka står jag med en tändsticka i handen och jag tror att du kanske vet det.

Men du spelar ovetandes och jag spelar ovetandes men jag har gjort någon annan väldigt medveten för den personen har rätt att veta. Men detta vet inte du om och för tillfället gör vi vårt bästa för att så ska förbli.

Bara för att se vad ditt nästa drag blir.

För även om en lek är en lek kan det vara en seriös sådan och du har gett intrycket av just det men i själva verket spelar du både dubbel- och trippelspel och du ska nog vara glad att jag inte avslöjade vad jag visste och tog reda på när det uppdagades för då hade den där tändstickan i min hand fattat eld av någon annan och helvetet hade kunnat bryta loss.

Kanske var det synd att så inte blev för din skull men min analys av läget där och då sade mig att det var bäst att låta bli. För någon annans skull.

Du misstänkter mig och litar inte på mig för jag försade mig lite grand även om jag försökte prata bort det. Du låtsas som att du har släppt det men jag har svårt att tro att det är sant för även om du är dum har jag svårt att tro att du är så lättlurad.

Men jag har varit med om detta förut och den gången föll jag i ett fall jag aldrig trodde skulle ta slut men denna gång är jag stark och har stöd som håller fast i mig lika hårt av samma orsak. Vi ska se till att det är vi som sitter kvar i båten och det är du som hamnar överbord - inte tvärt om.

Du kan inte sänka oss.
Du ska inte kosta mig en vän till.
Du har redan kostat mig en och det är en för mycket.

Man överbord?

Fredageftermiddag och det går för långsamt på jobbet.
Jag har för lite att göra och för mycket tid till att tänka.
Och du är på tok för långt bort och för upptagen för att höras.

Fast det är nog lika så bra.
Jag satte på paus för en stund.
För att liksom se vad som skedde.

Men återigen har jag tryckt ner play och väntar på vad som komma skall på skärmen.

Jag är ute på tunn is ovan stormigt vatten och risken för att trilla överbord är väl egentligen överhängande.
Men som du sa:
Ska man trilla överbord så är det väl bättre att vara två åtminstonde.

Ja, det kanske är så.

Väntan

För jag vet inte vilken gång i ordningen idag kollar jag min mail.
- fortfarande ingenting.

Och egentligen borde det där heller inte vara för det är nog lite grand min tur denna gång även om jag jobbar på att vänta ut dig.

Eller helt enkelt bara försöka detoxa dig.
För det var så du sade att det var.
Att du redan var beroende av mig.

Men du borde inte vara och det i kombination med sig självt gör att jag väntar och ser om du gör ett drag även om det är min tur.

Kanske är det ett litet test.
Både vad gäller mig själv.
Och vad gäller dig.

Borde inte.
Kanske gör det ändå.
Lite grand så.

Vi får se.

Soppa

Jag kanske skulle ta den där soppsleven och slå mig själv i huvudet med istället för att röra mer i grytan? Men det är svårt att låta bli för den smakar ju rätt gott, tyvärr...

Tavla

Det står en söt målare hemma i min lägenhet som fixar, donar och gör fint.
Själv befinner jag mig på jobbet.

Vad är fel med den bilden liksom?
(Eller finns det kanske inget?)

Soppslev

Så tar jag en stor slev och rör om i grytan igen under tiden som jag funderar på vilken soppa jag kan åstadkomma denna gång.

Att bli slagen i magen

Så slår det till som ett hårt slag i magen.
Saknaden och ledsamheten över att saker och ting är som de är.
Att du inte tycker om mig så som jag vill.
Att jag är arg och besviken över ditt beteende.
Att saker och ting är som de är mellan oss just nu.
Att saker och ting inte är överhuvudtaget.
Att du kanske tror jag är arg på dig.
Något jag egentligen innerst inne inte är fast ändå lite grand.

Fan att det alltid är jag som får ta försoningssteget!
Jag ska vänta några dagar och se om jag ändrar mig.
Annars får jag väl göra det igen då.
Som alltid.

Söndagsmorgon

Smygstartade söndagen med en härlig cykeltur på dryga milen de två. Nästan vindstilla i luften var det bara jag och pensionärerna med stavar och en och annan hurtig medelålders ute och slet på gatorna. Sådana där morgnar som jag är så tokigt svag för samtidigt som jag är morgontrött och gärna sover.

Cykelturen efterföljdes av frukost med en kopp varmt te och i skrivande stund fyller jag upp badet med skum som ska dofta sweet marzipan. Denna gång ska jag försöka att inte bli hysterisk på knäppandet av bubblorna som brister utan att koppla bort det och lyssna på musiken i högtalarna istället.

Life is good en söndagmorgon som denna.

Demons and dreams

Och så får jag ett svar tillsist.
Efter två dagar och i onyktert tillstånd.
Jo du är dig lik och denna gång är det en lättnad.
För drömmen skrämde mig.

Men du framkallar inte samma längtan längre.
Du framkallar inte samma känslor.
Jag har lärt mig hur du är.
Och det funkar inte.
Inte i längden.

För jag skrämmer dig.
Skrämmer dig genom att det känns så bra.
Och du klarar inte av att vara bunden så du flyr.

Jag har lärt mig det och jag har slutat att hoppas.
Men jag har inte slutat att bry mig om.
Och det är nog det viktigaste.


You only tell me you love me when you're drunk.

Blekna

Du bleknar.

Sakta men säkert bleknar du i mitt minne.
Du finns inte alltid dagligen i mina tankar.
Fast du smyger omkring där någonstans i bakhuvudet.

Men du visar dig inte.
Och när du väl kikar fram.
Har du blivit suddig i kanten.

Kanske är det så man måste göra.
Låta någon fade'a ut ur bild.
Minst smärtsamt så kanske.

Du bleknar.
Går sakta bortåt mot horisonten.
Suddig i kanterna och mer svartvit nyans.

Men jag vet samtidigt av erfarenhet.
Det krävs inte mycket för att du åter ska bli skarp.
Och full av färg återigen.

Men just nu...
... så bleknar du

Dagen som så

Idag är jag troll.
I eftermiddag blir det semla.
Efter jobbet ska jag shoppa med söta mor.
Och så slipper jag ringa Ikea igen för jag har världens bästa far.

Dreams and demons

Jag hade en dröm inatt.
En dröm som skrämde mig.
För den kändes så verklig.

Det var länge sedan vi pratades vid.
Det var faktiskt länge sedan jag ens tänkte på dig.
Du har gått vidare med ditt liv.
Jag kämpar på med mitt.

Men i ett litet hörn nånstans där i hjärtat så finns du ändå kvar.
Under morgonen mindes jag fler och fler detaljer från drömmen.
Och den kändes fortfarande lika verklig som när den var.

Och trots att vi inte har hörts av på länge.
Trots att vi båda har gått vidare med våra liv.
Var jag tvungen att höra av mig och fråga hur det är.
För jag vill inte att det jag drömde ska vara sant.

It's a beautiful day

Att höra snön som droppar från taken.
Känna solskenet mot ansiktet.
Den något varmare brisen i håret.

Det är mars, våren är på intåg och livet leker.

Tristess och vardagsäventyr

Jag lider av vardagstristess i vanlig ordning samtidigt som jag behöver lära mig konsten att varva ner och koppla av.

Det är en dålig kombo kan vi lätt konstatera.

Nackdelen med vardagsäventyr är också den att när de väl är över så vaknar man upp till samma vardag igen och man är farligt fort tillbaka i samma spår som precis innan det lilla avbrottet.

Det blir vad man gör det till men hur gör man det till något mer?

Hur skrämmer man bort den där daskgråa vardagen så att den inte vågar sig fram igen?

Taggad

Jag är skrämd till illamående.
Men jag är taggad till tänderna.

Jag ska göra detta.

Prinsar och grodor

Jag är trött på att kyssa prinsar som blir till grodor.
Det är ju tänkt att det ska vara tvärt om juh.

Odds

Att skicka ett ord och få tre tillbaka är rätt bra utdelning.

I övrigt analyserar jag inte sönder saker.
Bara lite grand.

Inte glömma sig själv

De kommunala korridorerna tedde sig väl på plats lite mer spännande än vad jag mindes dem från förra veckan eller om inte mer spännande så i alla fall lite mindre ospännande än i torsdags.

Hemmet tog ytterligare lite form och färg under helgen som gick och även om det är en bit till att vara klart så kom jag åtminstonde ett stort kliv framåt och ett gäng kartonger tömdes och skickades ner i källaren.

Numera ekar det i mitt kök efter hålet som kartongerna lämnade när de försvann och det är enbart ett kök och inte ett kök/förråd och min första kökslampa ever i mitt liv har fått flytta in under taket.


Nä livet är inte bara pest och pina men oftast är det tröttheten som talar och lite vettig mat mindre socker och en gnutta mer sömn så är jag nog åter på banan snart igen hoppas jag.

För jag trivs ju.

Jag trivs något så otroligt faschinerande fantastiskt bra i min nya lya att jag trivs även när jag får kliva över kartonger och bråte och kliar mig i huvudet för jag inte vet hur jag ska lösa förvaringsfrågan.

Inte en sekund har jag ångrat flytten och jag längtar.

Längtar till ett hem med lite mer struktur och ordning och bekväma kökstolar till fyra i antalet och efter sol på balkongen och glada vänners skratt och prat i mitt kök och tända ljus i badrummet nytapetserat sovrum och nymålad hall och vackra bilder på nära kära och natur på mina väggar.

För det är en varm plats och om man tror det minsta lilla på det här med karma och allt möjligt annat som kan spela in så har den all potential till att bli en lycklig plats eller kanske fortsätta vara mer korrekt.

Det blir bra och det är bra jag måste bara komma ihåg att ta hand om mig själv med jämna mellanrum under tiden jag får ordning på kaoset vilket är lättare sagt än gjort för jag vill så mycket och gör så mycket och blir frustrerad när orken tar slut där på vägen.

Jag måste lära mig att vara rädd om Mig också.

En skör balansgång

Jag känner mig som imse vimse spindel som klättrar upp för tråden men som nånstans på vägen upp med jämna mellanrum tappar greppet lite grand.

Det är en skör balansgång jag traskar för tillfället.

Ena stunden är jag lyrisk över att äntligen ha fått hyllplanen till köket och byrågaveln till sovrummet för att en stund senare bara vilja sätta mig ner på golvet och tjuta när jag inte kan skruva fast mina insatser i bokhyllan och därför då inte kunna fortsätta packa upp.

Behöver jag ens nämna att jag är trött.

En obokad helg med uppackning och styr i lägenheten på schemat kan så lätt bytas ut till raslösthet och en känsla av att inte göra något med sitt liv trots att de senaste två helgerna varit så fullspäckade och roliga att jag såg fram emot en helg med bara hemmapyssel.

Kommer jag någonsin bli nöjd med det jag gör.

För det är lite grand samma sak med relationer för min del att när jag har något stabilt så kan jag längta till det mer spontana och spännande och när jag har den biten så vill jag inget hellre än att ha en stadig grund att stå på och veta att det finns någon där som står kvar.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få.

Imorgon vankas jobb igen och jag kan inte direkt påstå att jag är laddad trots att jag tog mig en dag extra på helgen för hur spännande är egentligen de kommunala korridorerna och hur spännande kan de egentligen bli framför allt när man har traskat omkring i dem under sex års tid.

Jag behöver fortfarande nån form av förändring.

Men förändring är inte rätt steg att ta just nu för jag balanserar fortfarande på den där spindeltråden för att finna balans i tillvaron igen och även om jag skapar någon mer förändring så är jag fortfarande trött och kommer jag då bli nöjd med mitt val och sluta längta efter det jag ändå inte kan få.

Det blir till att sova på saken.

Beslut och vårkvitter

Fåglarna kvittrade lite smått när jag promenerade till jobbet i morse och ingav hopp om en nalkande vår. Tröttheten är som en bomullstuss instoppad i huvudet men benen vet var de ska gå så det mesta sker på rutin.

Jag är trött på att leva bland kartonger och att ständigt återgå till ett visst kaos straxt efter att jag trott att jag äntligen fått ordning på ett rum. På kvällarna hinns det inte med speciellt mycket och helgerna har hitintills varit fullbokade.

Imorgon blev det därför semester med en förhoppning om att kunna få lite ordning i lyan och röjja upp bland kartonger och bråte. Kanske hinner jag även unna mig lite softarkvalitetstid under helgen då den spontant en torsdagmorgon utökades med en dag extra.

Med detta beslut taget kändes stegen mot jobbet med ens lite lättare och även om bomullstussen i huvudet fortfarande är kvar känns den inte lika dunkel. Nu ska här bli lite struktur i tillvaron och livet igen.

Tänk vad positiv energi ett enkelt litet beslut kan ge.

En liten update

Det händer inte mycket just nu därav att en viss tystnad råder. Jag stider med mig själv i längtan efter något riktigt och längtan efter att det ska hända något överhuvudtaget. Det går väl lite sisådär.

Vad gäller efterdyningarna av flytten är jag trött på att ringa runt och klaga. Det har blivit ett antal samtal till Tele2 som schabblade med min internetuppkoppling, som nu dock fungerar. E-on har förstått att jag har flyttat och avslutat mitt abonnemang i gamla lägenheten men skickar fortfarande alla informationskuvert samt fakturor dit och från Ikea fick jag med mig en kantstött byrå.

Ibland önskar jag att saker kunde gå lite mer smidigt.

Men har man inte tur i kärlek så ska man ju tydligen ha tur i spel. En framskrapad nitlott av version Triss hånade mig i måndags när jag gjorde ett försök. Jag är skeptisk till den teorin även om jag nånstans ändå vill tro på den.

Våren står och knackar is från gatorna men är fortfarande för svag för att lyckas helt. Min rastlöshet har börjat nagga på hjärta och själ samt en längtan efter att fly iväg någonstans för en stund. Hjärtat söker en träffpunkt och kroppen beröring.

Nya lyan är ett Gott Hem även om jag börjar bli trött på att den fortfarande kan klassificeras som en krigszon. Men med lite tur kommer en ny byrågavel till helgen och då kanske jag kan få lite ordning på hemmet. Sedan kanske resten kommer av sig självt.

Med lite tur.

To let go but not wanna to

Jag vill messa och säga godnatt.
Bara göra dig uppmärksam på att jag finns.

Men likväl som jag kan så kan du.
Och du gör det inte så jag låter bli.

Denna gång tänker jag inte ta steget.
Denna gång tänker jag vänta ut dig.

Händer det ingenting så är det så det är.
Så varför kämpa för något som i så fall inte är.

Du vet var jag står.
Du vet var jag tror att du står.
Har jag fel så motbevisa mig.
Har jag rätt så har jag gjort rätt.

Jag släppte dig.

En påminnelse

Jag hade glömt hur det var.
Att vakna upp en lördag med någon bredvid.
Och inte vilja gå upp på hela dagen.
Bara ligga kvar i sängen.

Och även om du klev in i mitt liv för en kväll.
Även om det faktiskt inte hände något.
Så finns det en trygghet i,
att somna och vakna bredvid någon.

En främling.
Fast på ett sätt ändå inte.

Du gav mig en påminnelse om hur det ska kännas.
Hur det ska kännas när man litar på någon.
Att vara bekväm i dennes sällskap.

Du visade mig det inatt.

Ord om ord

Jag älskar ord.
Jag älskar att vända på dem.
Vrida på dem och matcha med varandra.

Att formatera meningar.
Experimentera med ord.
Testa nya uttryck.
Blanda dem med gamla.

Se vilken effekt ett enstaka ord kan få på en mening.
Och vilken betydelseskiftning som kan ske om det byts ut.

Jag älskar ord.
Att leka med dem.
Analysera dem in i detalj.
Faschineras över dem.

Hur ord som står för samma sak än dock klingar olika.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas.
Så länge jag har kunnat dess konst.
Ett liv utan ord för mig.
Är ganska så tomt.

Tricky tricky treats

Jag försöker luras och manipuleras lite grand. Försöker få dig att ta kontakt med mig genom att visa att jag finns här. Allt i välmening och bara för att egentligen se om det går. Det handlar bara om ren formulering av ord.

Faschinerande nog går det rätt bra.

Rent krasst så har du väl egentligen inte direkt tagit någon kontakt med mig. Men ett par 'like' på facebookstatusar och även en kommentar är i alla fall mer än tystnad. Kanske även ett bevis på att jag fortfarande finns för en som törstar efter bevis. Och allting är ju bättre än tystnad.

Men mer än så är det inte. I alla fall inte för tillfället. Och samtidigt som jag inte vill något mer än att du ska höra av dig så funderar jag på vad jag själv vill ifall saker och ting inte blir som jag vill. Ifall du vill behålla detta avstånd som är och göra oss mer permantnet till de småkyligt bekanta som vi är i dessa mellanperioder.

För det är så svårt att finna en balans.

Vi pendlar mellan att vara nära vänner med snudd i kanten på ett par, att vara vänner med förmåner och så dessa mellanperioder då allting bara är satt på paus. För det är inte bara jag som har svårt att hålla händerna i styr de gånger vi ses på tu man hand. Något som gör det svårt att hålla den där vän/ nära vän kontakten de gånger det sagts att det är så vi ska förhålla oss.

Varför ska det vara så svårt?

Så i jakten på att få fram ett svar knixar jag och trixar jag och vänder och vrider på saker och ting vad gäller både ord och tankar. Kanske kan det hända att jag kommer fram till någonting. Eller bara slår en knut på mig själv.

Hemsökt

Idag spökar du i mitt huvud lite mer än vanligt.
Kanske beror det på trötthet.
Kanske beror det på tristess.
Kanske beror det på undran.

Idag är du saknad lite mer än vanligt.
Varför vet jag egentligen inte.
Du bara är det.


And I wonder if I ever cross your mind, for me it happens all the time

Fylla bägaren med bubbel

Bägaren rann aldrig över i helgen.
Den snarare bubblade sådär smått och pirrigt.
Ett och annat stänk letade sig dock över kanten.
Men i det stora hela var drycken rosa.

Och faschinerande nog fälldes inga tårar.
Det varma badet smekte min ömmade kropp och fick mig att slappna av.
Men tårarna kom aldrig så som jag kanske trott.
Istället infann sig ett visst lugn.

Uppkrupen i soffan med den kalla ölen och inte en gnutta vemod.
Och trots kliv över kartonger och bråte för att komma till sovrummet.
Så somnade jag som en sten väl nedbäddad i sängen.
Och jag sov gott.

Riktigt gott.

Kaoset börjar ta sin form nu.
Man börjar ana ett hem mellan kartongerna.
Igår lämnade jag nycklarna till gamla lyan.
Och utan en tanke på att det kanske var sista gången,
så klev jag ut genom dess port och fortsatte hemåt.

Idag är dagen

Nycklarna ska hamna i min hand.
Kartongerna ska börja flyttas på.

Jag är trött trött trött men det kliar i fingrarna av att få börja.
Har ingen ro eller tid att vara på jobbet egentligen men just nu kan jag ändå föga göra eftersom det dröjer ytterligare några timmar innan nyckelskifte sker.

Men jag längtar.
Längtar efter att få börja packa upp.
Få ordning på saker och ting och skapa mig ett hem.

Att kunna sluta bo i en banankartong.

Sista natten i gamla lyan ikväll.
För tre månader sedan trodde jag att det skulle kännas vemodigt.
Nu vill jag nog mest bara ha det gjort.
Kanske beror det på alla kartonger.
Att det inte varit roligt att vara hemma å inget göra senaste veckorna.

Att få kunna bygga upp en vardag igen.

Med lite tur är det snart barmark också.
Då kommer den lilla gröna ut och tids nog även inlinesen.
Gosh vad jag längtar!

Det är nära nu...

På flera sätt kan tilläggas.
Nycklarna till nya lägenheten skiftar ägare imorgon.
Efter min förkärlek för siffror sker detta kl 15.15.

Vad som också är nära är att bägaren snart är full.
Jag känner hur det skvalpar där uppe vid kanten.
Än så länge håller jag vågskvalpet i chack.
Men det krävs inte mycket nu.
Inte mycket alls.

Jag hoppas att jag klarar mig igenom flytten.
På ett sådant sätt att jag fortfarande är trevlig.
Sen om jag droppar den där sista droppen när jag är själv.
Då må så vara.

Men jag vill kunna vara i det skick att jag kan visa min uppskattning till de som hjälper mig att genomföra detta. Att kunna hålla det där vågskvalpet innanför glaskanterna och inte spilla en droppe. Icke att förneka dansar jag dock på en skör tråd.

Jag får utmana mig själv helt enkelt.
Lära mig ta djupa andetag och räkna till tio.
Tänka logiskt istället för att handla efter trött huvud.

På lördag kväll väntar varmt bad och kall öl.
Då kan tårarna rinna bäst de vill och lätta på trycket.
Innan dess ska jag göra mitt bästa för att vara solid.

Handyman

Årets uppdrag blir nog till att skaffa sig en handyman. För seriöst så reder en riktig kvinna sig själv men icke att förneka så är de rätt bra att ha ibland. Som när takfönstret i sovrummet exploderar en lördagkväll.

Och eftersom jag inte har någon handyman så fick jag ringa in en. Via SOS Alarm fastighetsjour som skickade en väktare med silvertejp. Det är ju också ett sätt att locka hem grabbar på.

Kanske inte helt rätt dock.

Så mycket mer än bara ett bananskal

Efter att ha varit så gott som ignorerad i ett halvår.
Blivit undviken och inte pratats med.
Endast fått artiga men korta svar.

Så skapar ett ord och ett bananskal lite värme i bröstet.

Jag säger inte att jag inte förtjänat tystnaden.
För det har jag i alla fall delvis gjort.
Fast aldrig förstått hårdhetsgraden.

Men det är stor skillnad på att bara höra stegen gå förbi i korridoren.
Och att höra stegen gå förbi men samtidigt höra ett sånt simpelt ord som ODBC.

Stor skillnad.

Jag kanske finns ändå.

Note to self

Man kan inte komma över saknaden av någon genom att söka tröst och värme hos någon annan.

Been there and done that.
No good.

Ett steg fram och två steg bak

Jag trodde att jag börjat komma en bit på vägen. Bygga upp mitt liv efter mig och inte bry mig så mycket om vad du har för dig. Och det gick ju bra.

Tills du började bli aktiv på forum igen.

Att läsa om dina framgångar och flyttplaner på en allmän plats och inte höra dem från dig. Och dessutom veta att du gör allt detta med mig exkluderad i ditt liv vilket du verkar vara nöjd med. Det gör ont.

Något så förbannat in i helvete ont att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet igen.

Varför ska det vara så?

Vi skapar vår egen lycka heter det så fint och på sätt och vis gör vi ju det. Men icke att förneka är att andra människor påverkar detta skapande med god kraft. För om man inte skulle bry sig om vad andra människor tyckte, tänkte eller gjorde så vore livet rätt enkelt.

Och det är det ju inte.

Jag missunnar dig ingenting.
Det gör bara ont att inte finnas i ditt liv.
Och att du inte verkar sakna mig.

Små fynd

Jag hittade små lappar du en gång skrivit.
Läser dem och roas av ditt sinne och tankar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över dem.
Eller bara sakna dig väldigt väldigt mycket.

Du är inte som alla andra.
På ett bra sätt.

Bryt den tystnad som råder

Jag är väggklättrare idag.
Gör det mesta utom att packa kartonger.
Lyckas dåligt med att inte tänka på dig.

Jag tycker inte om tystnad.
Jag har aldrig tyckt om tystnad.
Och jag avskyr när det är tyst oss emellan.


Men jag vet att du är den försiktige och jag är den otålige.

Mindre än en vecka har gått och jag klättrar på väggarna.


Samtidigt vet jag ju nånstans där inne.
Att det nog är en bra liten paus som är.
Fast samtidigt som jag försöker reda ut saker och ting.
Blir jag bara än mer förvirrad i vad jag vill.


Varför ska tankar och känslor vara så komplicerade.


Idag ska jag baka kärleksmums.
Kärleksteét jag drack förra året fungerade föga.
Jag undrar om det går bättre med något i mer fast form.

Vi får väl se.

Vad är det med mig som skrämmer dig så

Ibland undrar jag.

Ifall det kanske är så.

Att du är rädd för mig.


Att du inte vågar släppa greppet om det där trygga.
Inte vågar förlita dig fullt ut på någon annan.
Att inte greppa den där handen och hoppa.

För jag har svårt att se att du är likgiltig.

Då skulle du inte göra som du gör ibland.
Skriva som du skriver emellanåt.
Ge dig ut på tokigheter.


Vad är det med mig som är så skrämmande att du måste fly?

Och nu då?

Kommer hem till en lägenhet i ett smärre kaos.
Hyllorna ekar tomma runt om i lyan.
Saker väntar på att packas.

Men jag har kommit till ett mellanläge.
Konkreta synliga saker är nedpackade.
Men allt småplotter.
Allt det man inte ser.

Syns inte finns inte är väl fortfarande lite grand filosofin.

Som en struts som kör huvudet i sanden.

Det är lite för mycket struts över mig i dessa dagar.
Både vad gäller lägenhetspackadet.
Och vad gäller tankarna på dig.

Gosh vad jag vill slänga iväg ett sms ibland.
Men så tänker jag att likväl som jag kan så kan ju du.
Så då biter jag mig i tungan än en gång och låter bli.

För på sätt och vis nånstans så tror jag att detta kan vara nyttigt för oss. För dig för att jag vill att du ska sakna mig. För mig för att jag ska kunna lära mig att släppa dig.

Motsägelsefullt?
Nja, lite grand.

Men vad gör man när luften går ur en.
När kartonger väntar på att packas men man inte ids.
När telefonen ekar tyst från sin plats.
Och fötterna fryser under täcket på natten.

Gosh vad jag vill ringa dig just nu.
Men jag ska inte.

Jag får väl fortsätta packa istället.

Bita sig i tungan

Kanske gjorde jag det inte bara enkelt för dig.
Kanske gjorde jag det även lite enkelt för mig.

I natt sov jag som en sten.
Utan några problem att somna.

För det är ovissheten som är värst.
Att inte veta var den andre står eller vad nästa drag blir.
Denna gång var det jag som satte ner foten.
Sa att såhär kan jag inte ha det.

Du hindrade mig inte och visst kändes det.
Men vi behöver en paus ibland.
När det blir såhär.

Men ett halvt dygn av må-bra-känslor är visst det enda som krävs för att jag ska vilja skicka iväg ett sms eller slå en snabb signal om det så bara är för att önska dig en bra dag.

För det är så jag funkar.

När jag mår bra vill jag omfamna världen och kanske framför allt dig.
För jag vill ju att du ska må minst lika bra som jag gör.

Men denna gång är jag tyst.
Jag sänder dig en tanke och ler.
Men jag sänder inget meddelande.

Kanske behöver jag själv fundera på vad jag vill.
Visst vill jag dig allt väl det gör jag.
Men var hamnar jag i allting.

Kanske är det dags att börja bli lite egoistisk på annat sätt.
Se om det går att finna någon som finns där för mig.
De gånger då jag mest av allt behöver det.

Jag vill att du ska vara den personen.
Men vill inte du det själv så vad göra.
Det går inte att tvinga en människa.
Men det går att välja sin egen väg.

Jag en gång

Snubblar över en presentpåse med gratulationskort i min flyttpackning. Kort från familj och vänner både från de kvar i min närhet och från dem som av någon orsak försvunnit. Alla med lyckönskningar.

Den tid då man var oförstörd av livet.
Den tid då man hade allting framför sig.
Den tid som jag minns med lite granna mer solsken.

Ett är tillägnat den obotliga optimisten.
Det är jag det.
Eller var.

Ibland undrar jag var hon tog vägen. Kanske fick hon sig en smäll för mycket av livets hårda skola. Eller så finns hon kvar där än fast har kommit lite grand i skymundan.

Jag vill tro på det sistnämnda.

För ibland kommer jag till den punkt då jag undrar vad jag håller på med.
Generellt tycker jag det klagas för mycket överallt och det är mest gnäll.
Från mig själv inkluderat.

Därför roar jag mig med vid sådana tillfällen att plocka fram henne. Hon som vrider och vänder på saker och ting och konstaterar rätt fort att allt är inte av ondo.
Utan egentligen större ansträgning så finns det något gott i det mesta som sker.

Tro det eller ej.
Jag vill tro det.

Reagera

Jag behöver inte att du håller med mig.
Jag behöver att du reagerar.

Att du tar tag i mig och säger ifrån.
Ber mig att inte vända dig ryggen.
Att vi reder ut det här.
Så som vi gjort förut.

Men istället för en reaktion får jag ett medhåll.
Du tänker inte göra något för att jag ska stanna.
Eftersom du tycker att jag har rätt.

Jag vill inte ha rätt.
Jag vill ha dig.

Priority

Jag plockade precis bort mig själv från din prioriteringslista.
Min placering var så pass låg att det inte torde märkas nämnvärt.

Kanske gjorde jag det enkelt för dig.
Ifall så är fallet.
Var det rätt val.

Gamla minnen

Jag har sparat dem i en vit kartong ståendes i en av hyllorna i hallen.
Ting jag har fått av dig en gång i tiden.
Ting jag inte har haft hjärta att slänga.
Ting jag heller inte velat ha framme.

För du finns inte längre kvar i mitt liv.
Och du klev själv ut ur bilden.

Jag behöver inte tingen för att komma ihåg dig.
Det räcker med att se ett kort av oss två.
Så som det en gång var.
Bästa vänner.


Jag tittar sällan på de korten.


Idag ska jag tömma den där vita kartongen och packa ner nya ting i den.
Jag har andra ting att minnas dig vid som betyder så mycket mer.

En liten grön tyggroda från Ikea till exempel.
En grön tyggroda som heter Söt.

Den bor på mitt skrivbord.

Längtan

Uppe med tuppen en söndagmorgon.
Flyttkartongerna har börjat packas.
Möblerna i lägenheten skriker tomma från sina håll.

Men det känns skönt ändå.

Igår sände du en fråga om vad vi gör med snön i den här stan då regnet smattrade mot rutorna. Jag svarade att vi längtade till våren. Att januari och februari är överskattade månader och november är missförstådd.

För så är det ju.

Årets första två månader är bara en transportsträcka mot våren. November må vara grå och ruggig men för mig en av årets mest hektiska månader. För att inte tala om att jag fyller år då så hur kan den vara tråkig?


Soluppgången lyser rosa genom fönstrena. Det är ting som dessa som gör det så värt att gå upp tidigt på morgonen. Njuta av lugnet i en stad som ännu inte vaknat.

Om tre veckor ska den här lyan vara tömd.
Det känns konstigt.
Men spännande.

Orsaken till flytten från början var längtan efter en förändring. Att något nytt skulle ske och en rensning skulle göras. Och att kunna sitta på egen balkong i vår och sommar.

Jag kan redan nu känna doften från våren smyga sig in genom balkongdörren.

Det är lättare att bädda in sig i tryggheten av sitt liv när ingen annan finns här och mäter och dömer och planerar. Flytten är lättare att acceptera och jag ser fördelarna klarare. Det kommer att bli bra det här.

Sen hur jag ska få plats på 18 kvadratmeter mindre kan bli intressant.

Men det kommer att lösa sig det också.
Jag älskar min öppna planlösning här.
Men jag längtar efter mer trängre ytor.
En mer ombonad plats.

Jag längtar till våren.

Ingemansland

Jag befinner mig på en plats som en gång var ett hem. Som på sätt och vis fortfarande är ett hem men som jag försöker avskilja mig ifrån. Lager för lager skalar jag bort Mitt Hem från väggarna utan att egentligen ens ha börjat flyttpacka.

Avståndet mellan mig och denna lägenhet ökar för var dag som flytten närmare sig mot den andra. Kanske är det ett sätt att motverka separationsångesten. Eller så har vi helt enkelt inte mer att ge varann.

Jag ligger i soffan och tittar mig omkring. Ser på dessa väggar, vinklar och vrår och känner mig allt mer som en främling. Är det här jag bor och så har gjort i dryga fem år?

Kartonger ska börja packas och vartefter som lägenheten töms fortsätter jag att skala bort lager för lager av mig och mitt hem så som det har varit dessa år.

Vad har jag egentligen uppnått här?

En landningsplats från ett kaotiskt år. En kraschlandning som det tog tid att resa sig ifrån. Ytterligare ett par krascher under åren som gott.

Jag har trivts, men har det varit så bra som jag trott?
Kommer jag att sakna det så mycket som jag tror?
Eller är detta bara en del av separationsprocessen?



Att öppna dörren för någon främmande som går runt och bedömer, värderar, mäter och planerar Sitt liv i Min lägenhet tog fram tigrinnan i mig. Visst ska jag flytta och visst ser jag fram emot min nya lägenhet. Men just Nu bor Jag här. Så är det bara.



Detta kommer bli jobbigt.
Mer mentalt än fysiskt.

Jump

Så tog man ett litet hopp igen då.
Frågan är om jag kommer krocka med en vägg.
Eller landa mjukt.

Våga chansa för att kunna vinna.
Vad finns där att förlora?



Update: Vägg

Wanna run with me?

Det kryper och det kliar under skinnet.
En hektisk period har kommit till sin ände.
En ny har precis börjat.

Jag behöver miljöombyte.
Jag behöver komma bort.
Slippa tänka på måsten.

Fredagens klämdag blev till semester.
Det finns en inre stress som behöver lägga sig.
Det finns en lägenhet som måste börjas packa ner.


Själv vill jag bara sätta mig på ett tåg norrut.


Ta en dag eller två.
Att bara softa.
Med dig.

Jag behöver komma bort från det som gör mig stressad.
För även om jag inte gör något så finns det runt omkring.

Efter en helg med familjen så nära att de nästan kröp in under mitt skinn var det skönt att komma hem till ensamheten.

Men det är skillnad på fem vuxna och ett barn i ett allt för litet hus och att ha någon sitta skavfötters med en i andra änden av soffan.

Terrängen jag färdas i är dock fortfarande okänd och vägen är skumpig.
Kanske kommer det en påfart en bit längre fram.
Kanske är vägen egentligen precis bredvid.

Men jag ser den inte och jag vet inte vad som finns vid sidan av.
Vågar jag ta en gir och svänga tvärt?

Offroad

Jag är ute i okänd terräng.
Körde av vägen och skumpar fram på ojämn mark utan gatlyktor.
För någonstans svängde vägen och jag missade den avfarten.
Hängde inte med i kurvan och du använde inte blinkers.