Det är nästan så att jag hoppas på ett nej som svar för visserligen skulle det innebära en besvikelse men det skulle lätta på nervositeten som timmarna innan bosätter sig i magtrakten och det skulle underlätta att hålla det vänskapliga avstånd vi nu för tiden försöker ha till varandra.
Ibland går det väl sisådär.
Men jag frågade av en orsak och även om inga baktankar finns så tycker jag om att ha dig i min närhet och det är grundorsaken till min fråga och att då säga att jag hoppas att du säger ifrån att du inte kan gör att jag liksom slår knut på mig själv nånstans där mitt emellan.
Liksom jag inte kunde be dig att stanna men heller inte säga åt dig att gå.
Det är som att gasa utan att släppa kopplingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar