Jag är på flykt igen. På flykt för att inte kunna hållas koll på. För varför ska någon som hugger mig i ryggen gång på gång få ha en genväg till vad som händer i mitt liv.
Du är inte intresserad. Du har aldrig varit intresserad. Så varför vill du snoka runt i mina kvarter.
Ett missbrukat förtroende. En andra chans given. Och som missbrukades igen. Är det jag som är så godtrogen. Eller är det de som är så bra på att manipulera. Eller är det en kombination och de bara utnyttjar den.
Jag måste lära mig att välja mina vänner bättre. Samtidigt som jag inte vill vara misstänksam mot allt och alla. Men vad finns där att göra när några av de som jag genom livet haft mest förtroende för är de som hugger den där kniven mellan mina skulderblad.
Och de blinkar inte ens. De bryr sig inte ens. Och när de inser att det där var sista gången jag lät det hända då vänder de mig bara ryggen utan ett ord.
Lämnar mig där på marken med den där kniven i ryggen och såret som blöder. Spillror som någon annan får plocka upp för de är intet för dem värda. Inte för dem.
Men som tur är för mig har de ett värde för andra. Som reser mig upp och baddar mitt sår. Och stöttar mig tills jag står stadigt på benen igen.
För reser mig. Det gör jag. Alltid.
