Idag är dagen

Nycklarna ska hamna i min hand.
Kartongerna ska börja flyttas på.

Jag är trött trött trött men det kliar i fingrarna av att få börja.
Har ingen ro eller tid att vara på jobbet egentligen men just nu kan jag ändå föga göra eftersom det dröjer ytterligare några timmar innan nyckelskifte sker.

Men jag längtar.
Längtar efter att få börja packa upp.
Få ordning på saker och ting och skapa mig ett hem.

Att kunna sluta bo i en banankartong.

Sista natten i gamla lyan ikväll.
För tre månader sedan trodde jag att det skulle kännas vemodigt.
Nu vill jag nog mest bara ha det gjort.
Kanske beror det på alla kartonger.
Att det inte varit roligt att vara hemma å inget göra senaste veckorna.

Att få kunna bygga upp en vardag igen.

Med lite tur är det snart barmark också.
Då kommer den lilla gröna ut och tids nog även inlinesen.
Gosh vad jag längtar!

Det är nära nu...

På flera sätt kan tilläggas.
Nycklarna till nya lägenheten skiftar ägare imorgon.
Efter min förkärlek för siffror sker detta kl 15.15.

Vad som också är nära är att bägaren snart är full.
Jag känner hur det skvalpar där uppe vid kanten.
Än så länge håller jag vågskvalpet i chack.
Men det krävs inte mycket nu.
Inte mycket alls.

Jag hoppas att jag klarar mig igenom flytten.
På ett sådant sätt att jag fortfarande är trevlig.
Sen om jag droppar den där sista droppen när jag är själv.
Då må så vara.

Men jag vill kunna vara i det skick att jag kan visa min uppskattning till de som hjälper mig att genomföra detta. Att kunna hålla det där vågskvalpet innanför glaskanterna och inte spilla en droppe. Icke att förneka dansar jag dock på en skör tråd.

Jag får utmana mig själv helt enkelt.
Lära mig ta djupa andetag och räkna till tio.
Tänka logiskt istället för att handla efter trött huvud.

På lördag kväll väntar varmt bad och kall öl.
Då kan tårarna rinna bäst de vill och lätta på trycket.
Innan dess ska jag göra mitt bästa för att vara solid.

Handyman

Årets uppdrag blir nog till att skaffa sig en handyman. För seriöst så reder en riktig kvinna sig själv men icke att förneka så är de rätt bra att ha ibland. Som när takfönstret i sovrummet exploderar en lördagkväll.

Och eftersom jag inte har någon handyman så fick jag ringa in en. Via SOS Alarm fastighetsjour som skickade en väktare med silvertejp. Det är ju också ett sätt att locka hem grabbar på.

Kanske inte helt rätt dock.

Så mycket mer än bara ett bananskal

Efter att ha varit så gott som ignorerad i ett halvår.
Blivit undviken och inte pratats med.
Endast fått artiga men korta svar.

Så skapar ett ord och ett bananskal lite värme i bröstet.

Jag säger inte att jag inte förtjänat tystnaden.
För det har jag i alla fall delvis gjort.
Fast aldrig förstått hårdhetsgraden.

Men det är stor skillnad på att bara höra stegen gå förbi i korridoren.
Och att höra stegen gå förbi men samtidigt höra ett sånt simpelt ord som ODBC.

Stor skillnad.

Jag kanske finns ändå.

Note to self

Man kan inte komma över saknaden av någon genom att söka tröst och värme hos någon annan.

Been there and done that.
No good.

Ett steg fram och två steg bak

Jag trodde att jag börjat komma en bit på vägen. Bygga upp mitt liv efter mig och inte bry mig så mycket om vad du har för dig. Och det gick ju bra.

Tills du började bli aktiv på forum igen.

Att läsa om dina framgångar och flyttplaner på en allmän plats och inte höra dem från dig. Och dessutom veta att du gör allt detta med mig exkluderad i ditt liv vilket du verkar vara nöjd med. Det gör ont.

Något så förbannat in i helvete ont att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet igen.

Varför ska det vara så?

Vi skapar vår egen lycka heter det så fint och på sätt och vis gör vi ju det. Men icke att förneka är att andra människor påverkar detta skapande med god kraft. För om man inte skulle bry sig om vad andra människor tyckte, tänkte eller gjorde så vore livet rätt enkelt.

Och det är det ju inte.

Jag missunnar dig ingenting.
Det gör bara ont att inte finnas i ditt liv.
Och att du inte verkar sakna mig.

Små fynd

Jag hittade små lappar du en gång skrivit.
Läser dem och roas av ditt sinne och tankar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över dem.
Eller bara sakna dig väldigt väldigt mycket.

Du är inte som alla andra.
På ett bra sätt.

Bryt den tystnad som råder

Jag är väggklättrare idag.
Gör det mesta utom att packa kartonger.
Lyckas dåligt med att inte tänka på dig.

Jag tycker inte om tystnad.
Jag har aldrig tyckt om tystnad.
Och jag avskyr när det är tyst oss emellan.


Men jag vet att du är den försiktige och jag är den otålige.

Mindre än en vecka har gått och jag klättrar på väggarna.


Samtidigt vet jag ju nånstans där inne.
Att det nog är en bra liten paus som är.
Fast samtidigt som jag försöker reda ut saker och ting.
Blir jag bara än mer förvirrad i vad jag vill.


Varför ska tankar och känslor vara så komplicerade.


Idag ska jag baka kärleksmums.
Kärleksteét jag drack förra året fungerade föga.
Jag undrar om det går bättre med något i mer fast form.

Vi får väl se.

Vad är det med mig som skrämmer dig så

Ibland undrar jag.

Ifall det kanske är så.

Att du är rädd för mig.


Att du inte vågar släppa greppet om det där trygga.
Inte vågar förlita dig fullt ut på någon annan.
Att inte greppa den där handen och hoppa.

För jag har svårt att se att du är likgiltig.

Då skulle du inte göra som du gör ibland.
Skriva som du skriver emellanåt.
Ge dig ut på tokigheter.


Vad är det med mig som är så skrämmande att du måste fly?

Och nu då?

Kommer hem till en lägenhet i ett smärre kaos.
Hyllorna ekar tomma runt om i lyan.
Saker väntar på att packas.

Men jag har kommit till ett mellanläge.
Konkreta synliga saker är nedpackade.
Men allt småplotter.
Allt det man inte ser.

Syns inte finns inte är väl fortfarande lite grand filosofin.

Som en struts som kör huvudet i sanden.

Det är lite för mycket struts över mig i dessa dagar.
Både vad gäller lägenhetspackadet.
Och vad gäller tankarna på dig.

Gosh vad jag vill slänga iväg ett sms ibland.
Men så tänker jag att likväl som jag kan så kan ju du.
Så då biter jag mig i tungan än en gång och låter bli.

För på sätt och vis nånstans så tror jag att detta kan vara nyttigt för oss. För dig för att jag vill att du ska sakna mig. För mig för att jag ska kunna lära mig att släppa dig.

Motsägelsefullt?
Nja, lite grand.

Men vad gör man när luften går ur en.
När kartonger väntar på att packas men man inte ids.
När telefonen ekar tyst från sin plats.
Och fötterna fryser under täcket på natten.

Gosh vad jag vill ringa dig just nu.
Men jag ska inte.

Jag får väl fortsätta packa istället.

Bita sig i tungan

Kanske gjorde jag det inte bara enkelt för dig.
Kanske gjorde jag det även lite enkelt för mig.

I natt sov jag som en sten.
Utan några problem att somna.

För det är ovissheten som är värst.
Att inte veta var den andre står eller vad nästa drag blir.
Denna gång var det jag som satte ner foten.
Sa att såhär kan jag inte ha det.

Du hindrade mig inte och visst kändes det.
Men vi behöver en paus ibland.
När det blir såhär.

Men ett halvt dygn av må-bra-känslor är visst det enda som krävs för att jag ska vilja skicka iväg ett sms eller slå en snabb signal om det så bara är för att önska dig en bra dag.

För det är så jag funkar.

När jag mår bra vill jag omfamna världen och kanske framför allt dig.
För jag vill ju att du ska må minst lika bra som jag gör.

Men denna gång är jag tyst.
Jag sänder dig en tanke och ler.
Men jag sänder inget meddelande.

Kanske behöver jag själv fundera på vad jag vill.
Visst vill jag dig allt väl det gör jag.
Men var hamnar jag i allting.

Kanske är det dags att börja bli lite egoistisk på annat sätt.
Se om det går att finna någon som finns där för mig.
De gånger då jag mest av allt behöver det.

Jag vill att du ska vara den personen.
Men vill inte du det själv så vad göra.
Det går inte att tvinga en människa.
Men det går att välja sin egen väg.

Jag en gång

Snubblar över en presentpåse med gratulationskort i min flyttpackning. Kort från familj och vänner både från de kvar i min närhet och från dem som av någon orsak försvunnit. Alla med lyckönskningar.

Den tid då man var oförstörd av livet.
Den tid då man hade allting framför sig.
Den tid som jag minns med lite granna mer solsken.

Ett är tillägnat den obotliga optimisten.
Det är jag det.
Eller var.

Ibland undrar jag var hon tog vägen. Kanske fick hon sig en smäll för mycket av livets hårda skola. Eller så finns hon kvar där än fast har kommit lite grand i skymundan.

Jag vill tro på det sistnämnda.

För ibland kommer jag till den punkt då jag undrar vad jag håller på med.
Generellt tycker jag det klagas för mycket överallt och det är mest gnäll.
Från mig själv inkluderat.

Därför roar jag mig med vid sådana tillfällen att plocka fram henne. Hon som vrider och vänder på saker och ting och konstaterar rätt fort att allt är inte av ondo.
Utan egentligen större ansträgning så finns det något gott i det mesta som sker.

Tro det eller ej.
Jag vill tro det.

Reagera

Jag behöver inte att du håller med mig.
Jag behöver att du reagerar.

Att du tar tag i mig och säger ifrån.
Ber mig att inte vända dig ryggen.
Att vi reder ut det här.
Så som vi gjort förut.

Men istället för en reaktion får jag ett medhåll.
Du tänker inte göra något för att jag ska stanna.
Eftersom du tycker att jag har rätt.

Jag vill inte ha rätt.
Jag vill ha dig.

Priority

Jag plockade precis bort mig själv från din prioriteringslista.
Min placering var så pass låg att det inte torde märkas nämnvärt.

Kanske gjorde jag det enkelt för dig.
Ifall så är fallet.
Var det rätt val.

Gamla minnen

Jag har sparat dem i en vit kartong ståendes i en av hyllorna i hallen.
Ting jag har fått av dig en gång i tiden.
Ting jag inte har haft hjärta att slänga.
Ting jag heller inte velat ha framme.

För du finns inte längre kvar i mitt liv.
Och du klev själv ut ur bilden.

Jag behöver inte tingen för att komma ihåg dig.
Det räcker med att se ett kort av oss två.
Så som det en gång var.
Bästa vänner.


Jag tittar sällan på de korten.


Idag ska jag tömma den där vita kartongen och packa ner nya ting i den.
Jag har andra ting att minnas dig vid som betyder så mycket mer.

En liten grön tyggroda från Ikea till exempel.
En grön tyggroda som heter Söt.

Den bor på mitt skrivbord.

Längtan

Uppe med tuppen en söndagmorgon.
Flyttkartongerna har börjat packas.
Möblerna i lägenheten skriker tomma från sina håll.

Men det känns skönt ändå.

Igår sände du en fråga om vad vi gör med snön i den här stan då regnet smattrade mot rutorna. Jag svarade att vi längtade till våren. Att januari och februari är överskattade månader och november är missförstådd.

För så är det ju.

Årets första två månader är bara en transportsträcka mot våren. November må vara grå och ruggig men för mig en av årets mest hektiska månader. För att inte tala om att jag fyller år då så hur kan den vara tråkig?


Soluppgången lyser rosa genom fönstrena. Det är ting som dessa som gör det så värt att gå upp tidigt på morgonen. Njuta av lugnet i en stad som ännu inte vaknat.

Om tre veckor ska den här lyan vara tömd.
Det känns konstigt.
Men spännande.

Orsaken till flytten från början var längtan efter en förändring. Att något nytt skulle ske och en rensning skulle göras. Och att kunna sitta på egen balkong i vår och sommar.

Jag kan redan nu känna doften från våren smyga sig in genom balkongdörren.

Det är lättare att bädda in sig i tryggheten av sitt liv när ingen annan finns här och mäter och dömer och planerar. Flytten är lättare att acceptera och jag ser fördelarna klarare. Det kommer att bli bra det här.

Sen hur jag ska få plats på 18 kvadratmeter mindre kan bli intressant.

Men det kommer att lösa sig det också.
Jag älskar min öppna planlösning här.
Men jag längtar efter mer trängre ytor.
En mer ombonad plats.

Jag längtar till våren.

Ingemansland

Jag befinner mig på en plats som en gång var ett hem. Som på sätt och vis fortfarande är ett hem men som jag försöker avskilja mig ifrån. Lager för lager skalar jag bort Mitt Hem från väggarna utan att egentligen ens ha börjat flyttpacka.

Avståndet mellan mig och denna lägenhet ökar för var dag som flytten närmare sig mot den andra. Kanske är det ett sätt att motverka separationsångesten. Eller så har vi helt enkelt inte mer att ge varann.

Jag ligger i soffan och tittar mig omkring. Ser på dessa väggar, vinklar och vrår och känner mig allt mer som en främling. Är det här jag bor och så har gjort i dryga fem år?

Kartonger ska börja packas och vartefter som lägenheten töms fortsätter jag att skala bort lager för lager av mig och mitt hem så som det har varit dessa år.

Vad har jag egentligen uppnått här?

En landningsplats från ett kaotiskt år. En kraschlandning som det tog tid att resa sig ifrån. Ytterligare ett par krascher under åren som gott.

Jag har trivts, men har det varit så bra som jag trott?
Kommer jag att sakna det så mycket som jag tror?
Eller är detta bara en del av separationsprocessen?



Att öppna dörren för någon främmande som går runt och bedömer, värderar, mäter och planerar Sitt liv i Min lägenhet tog fram tigrinnan i mig. Visst ska jag flytta och visst ser jag fram emot min nya lägenhet. Men just Nu bor Jag här. Så är det bara.



Detta kommer bli jobbigt.
Mer mentalt än fysiskt.

Jump

Så tog man ett litet hopp igen då.
Frågan är om jag kommer krocka med en vägg.
Eller landa mjukt.

Våga chansa för att kunna vinna.
Vad finns där att förlora?



Update: Vägg

Wanna run with me?

Det kryper och det kliar under skinnet.
En hektisk period har kommit till sin ände.
En ny har precis börjat.

Jag behöver miljöombyte.
Jag behöver komma bort.
Slippa tänka på måsten.

Fredagens klämdag blev till semester.
Det finns en inre stress som behöver lägga sig.
Det finns en lägenhet som måste börjas packa ner.


Själv vill jag bara sätta mig på ett tåg norrut.


Ta en dag eller två.
Att bara softa.
Med dig.

Jag behöver komma bort från det som gör mig stressad.
För även om jag inte gör något så finns det runt omkring.

Efter en helg med familjen så nära att de nästan kröp in under mitt skinn var det skönt att komma hem till ensamheten.

Men det är skillnad på fem vuxna och ett barn i ett allt för litet hus och att ha någon sitta skavfötters med en i andra änden av soffan.

Terrängen jag färdas i är dock fortfarande okänd och vägen är skumpig.
Kanske kommer det en påfart en bit längre fram.
Kanske är vägen egentligen precis bredvid.

Men jag ser den inte och jag vet inte vad som finns vid sidan av.
Vågar jag ta en gir och svänga tvärt?

Offroad

Jag är ute i okänd terräng.
Körde av vägen och skumpar fram på ojämn mark utan gatlyktor.
För någonstans svängde vägen och jag missade den avfarten.
Hängde inte med i kurvan och du använde inte blinkers.