Det är skört just nu.
Men det är fint.
Balanserat.
lördag 28 maj 2011
måndag 23 maj 2011
lördag 21 maj 2011
Omen?
Om ens lyckobambu trillar ner från fönsterbrädan och fina "Det blir bättre"-blomman från söta mor ser allmänt ledsen ut - ska man tolka det som ett dåligt tecken för dagen...?
söndag 15 maj 2011
Gråskalan
Så tar vi båda ett nytt grepp om penseln.
Gör en försiktig översyn över färgvalet.
Ser alla färger och nyanser som där finns.
Gör vårt bästa för att blanda till den där gråskalan vi så länge strävat efter att finna bara för att egentligen kunna konstatera att det är svårt att få till den rätta nyansen.
På tok för lätt att det bara blir svart eller vitt.
Två färger som är förvånansvärt svåra att blanda.
Vi börjar i ena änden bara för att tillsist närma oss den andra och hamna farligt nära en konkret färg igen.
Man skulle kunna säga att vi kom fram till något.
Men det enda vi nog egentligen kom fram till är att vi inte är bra på gråskalor.
Vi vill finna den men vi kan inte hitta balansen.
Kanske för att ingen av oss i grund och botten är gråskala.
Och vi allt som oftast har samma färg.
Men vi kolliderar ibland på vägen.
Kraschar och hamnar i varsitt hörn.
Med gråskalan mitt emellan.
Men likt två magneter som får kontakt finns det inte många mellanting.
Antingen befinner vi oss i varsin ände på skalan.
Eller så befinner vi oss på samma punkt.
I vår värld existerar inga gråskalor.
Gör en försiktig översyn över färgvalet.
Ser alla färger och nyanser som där finns.
Gör vårt bästa för att blanda till den där gråskalan vi så länge strävat efter att finna bara för att egentligen kunna konstatera att det är svårt att få till den rätta nyansen.
På tok för lätt att det bara blir svart eller vitt.
Två färger som är förvånansvärt svåra att blanda.
Vi börjar i ena änden bara för att tillsist närma oss den andra och hamna farligt nära en konkret färg igen.
Man skulle kunna säga att vi kom fram till något.
Men det enda vi nog egentligen kom fram till är att vi inte är bra på gråskalor.
Vi vill finna den men vi kan inte hitta balansen.
Kanske för att ingen av oss i grund och botten är gråskala.
Och vi allt som oftast har samma färg.
Men vi kolliderar ibland på vägen.
Kraschar och hamnar i varsitt hörn.
Med gråskalan mitt emellan.
Men likt två magneter som får kontakt finns det inte många mellanting.
Antingen befinner vi oss i varsin ände på skalan.
Eller så befinner vi oss på samma punkt.
I vår värld existerar inga gråskalor.
fredag 13 maj 2011
Än det ena än det andra
Ska.
Ska inte.
Vill.
Vill inte.
Vågar.
Vågar inte.
Det är inte lätt alla gånger när man har beslutsångest.
But I kind of like it.
Ibland är ovetskap bättre än vetskap.
Beroende på vad vetskapen innebär.
Och det vet man ju inte innan.
Knepigt.
Ska inte.
Vill.
Vill inte.
Vågar.
Vågar inte.
Det är inte lätt alla gånger när man har beslutsångest.
But I kind of like it.
Ibland är ovetskap bättre än vetskap.
Beroende på vad vetskapen innebär.
Och det vet man ju inte innan.
Knepigt.
fredag 6 maj 2011
Illusion och svimning
Två gånger i mitt liv har jag varit ruggigt nära på att svimma.
Första gången var efter min visdomstandsoperation och jag endast några få timmar senare fick för mig att titta efter hur det såg ut där tanden en gång suttit. Hade någon öppnat en lucka under mina fötter och låtit mig falla ett antal meter ner på ett betonggolv så hade skillnaden varit hårfin mot det som skedde med mig.
Det var som att vrida på två kranar på max - den ena för kallsvetten och den andra för att tömma precis varenda droppe blod som fanns i huvudet och sedan en släng brutalt illamående på det och ta mig på orden när jag säger att kräkas är nog det sista man vill göra efter en visdomstandsoperation.
Den andra gången var idag vid gipsborttagningen och ärligt talat så förstår jag egentligen inte varför. Kanske var det för att armen var så rent fysiskt svag. Kanske var det för att den såg ut så som den gjorde mellan olyckan och gipsningen. Kanske var det undermedvetna minnen från olyckan som slog till med full styrka och satte alla fysiska försvarsfunktioner på max. Kallsvettig på darrande ben med sus i öronen och illamåendet straxt nedanför halsgropen lyckades jag i alla fall ta mig ut i friska luften och sätta mig på en bänk.
Det är en stor skillnad på att veta att handen inte kommer vara fullt funktionsduglig efter gipsborttagning och en helt annan sak att faktisk inse det the hard way.
Att leva i en illusion och inse att det är just en illusion är fallucka.
Första gången var efter min visdomstandsoperation och jag endast några få timmar senare fick för mig att titta efter hur det såg ut där tanden en gång suttit. Hade någon öppnat en lucka under mina fötter och låtit mig falla ett antal meter ner på ett betonggolv så hade skillnaden varit hårfin mot det som skedde med mig.
Det var som att vrida på två kranar på max - den ena för kallsvetten och den andra för att tömma precis varenda droppe blod som fanns i huvudet och sedan en släng brutalt illamående på det och ta mig på orden när jag säger att kräkas är nog det sista man vill göra efter en visdomstandsoperation.
Den andra gången var idag vid gipsborttagningen och ärligt talat så förstår jag egentligen inte varför. Kanske var det för att armen var så rent fysiskt svag. Kanske var det för att den såg ut så som den gjorde mellan olyckan och gipsningen. Kanske var det undermedvetna minnen från olyckan som slog till med full styrka och satte alla fysiska försvarsfunktioner på max. Kallsvettig på darrande ben med sus i öronen och illamåendet straxt nedanför halsgropen lyckades jag i alla fall ta mig ut i friska luften och sätta mig på en bänk.
Det är en stor skillnad på att veta att handen inte kommer vara fullt funktionsduglig efter gipsborttagning och en helt annan sak att faktisk inse det the hard way.
Att leva i en illusion och inse att det är just en illusion är fallucka.
onsdag 4 maj 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)