Samma skrot och korn

Söndagmorgon
Jag somnade av regnet och vaknade av mobilen.
En orolig sömn där emellan och även efteråt.
Tankar som maler i huvudet utan att egentligen veta vad de är.
Inte kunna greppa och inte kunna förstå.

Varför?
En bra fråga som ställts allt för många gånger och med lika många uteblivna svar.
Jag vet faktiskt inte. Tror inte du gör det heller. Eller någon annan för den delen.

Kanske är vi samma skrot och korn fast på olika sätt och det är det som gör det förvirrat.

Vaknar till en gråmulen dag så jag ligger kvar i sängen och läser.
En stund senare påkallar mobilen uppmärksamheten igen och förvirringen är åter där.

Varför ska det kräva att min ork, vilja, motivation och kämparglöd ska dala innan din vaknar till liv ens tillräckligt för att ge mig en reaktion?
Det finns få ting jag inte skulle göra för dig, mycket få ting. Men nånstans på vägen dit så händer det att även jag blir less och liksom inte ids bara.

Varför måste det alltid gå till den punkten, eller är det för att det är så vi är helt enkelt?

Att undra

Ibland undrar jag lite varför.

Har jag inte varit tillräckligt snäll så jag har taskig karma. Är jag så omöjlig att ha att göra med. Eller är det för alla dessa kedjebrev jag inte sände vidare.

Folk runt omkring mig flyttar ihop. De köper hus och de skaffar barn. Utom jag.

Är det så svårt att finna någon? Är jag för kräsen? Eller är det något som saknas mig?

Jag börjar bli bekväm i min ensamhet. Att det kanske är såhär det kommer att vara. Samtidigt som den där frågan finns där gnagandes:

Varför inte jag?