Ombytta roller

2-dagars syndromet.
Lite annorlunda än tidigare.
Jag lider märkligt nog inte av abstinens.

Men 2-dagars syndromet finns kvar.

Det är så lång tid det tar.
Innan du väljer att bryta tystnaden.
Du har så gjort ett flertal gånger nu.

Jag har ingen brådska denna gång.
Tar det lugnt och låter dina fötter värmas.
Låter dig komma till insikt att det är inte så farligt.

Eller är det en ny lek vi leker.
Kanske lite mer på mina villkor denna gång.
Eller är du rent av osäker på mig.
Eller på dig själv?

Oavsett vilket så är jag faschinerad.

Dröm eller verklighet

Jag vaknar upp och funderar på om jag drömt alltihop.
En snabb blick i rummet säger mig att det har jag inte.

Du var här inatt.

Det är 13 mil enkel väg.
Och Du kallar Mig tokig.

Dagen är gjord...

... innan den knappt ens börjat.

Du pratade med mig.
Du fick mig att le.
Till och med skratta.

Av den enkla anledningen att du pratade med mig.

Det har du inte gjort på månader.
Inte sedan jag gjorde det där dumma.
Och jag ångrar det väl inte som så.
Men hade jag vetat vad det skulle innebära.
Då hade jag låtit bli.

Men du gjorde precis min dag.
För du pratade med mig.
Och du fick mig att le.

Jag saknar dig mer än vad du nog tror.

Snön faller och jag med den

Fast egentligen inte. Snön faller. Men inte jag.

Jag är bara rastlös. Hysspåhittig. Och gör mitt bästa för att hålla fingrarna borta från mobilen.

Att det ska vara så svårt ibland. Framför allt när man lovat sig själv att inte. Men det är de gångerna det kliar som mest i fingrarna.

Just för att jag inte ska.

Jag tror jag är felprogramerad.

Eller så dras jag till trubbel. Fast du är inte trubbel egentligen. Bara något jag inte bör fast som egentligen är ganska ofarligt.

Då finns det andra brännsår som inte har läkt. Där jag heller inte bör och där jag heller inte gjort. Och som är allt utom ofarligt.

Men det vore att ljuga om jag påstod att det inte lockade.

För förbjudet lockar. Och så var det det där med felprogrammeringen. Men om jag tänker efter lite snabbt så är det inte svårt att inse att det inte är värt priset.

Jag har betalat det en gång. Betalar fortfarande av. Det är dumt att spä på den skulden.

Då är det bättre att leka i lugna vatten. Och själv skapa vågorna. Lite lagom stora sisådär.

Som katten kring het gröt

Fast ingen riktigt vågar.
Och gröten aldrig tyckas svalna.

Bekymrad

Varför saknar jag dig inte som jag brukar.
Varför håller du dig borta från mina tankar.
Varför drabbades jag inte av den där abstinensen?

Har jag börjat släppa taget om dig.
Är det vad det hela handlar om.
Är du någon annan än jag trodde.
Eller har vi blivit något annat.

Det bekymrar mig att jag inte känner saknad.
För så länge jag känner så vet jag att jag lever.
Det skrämmer mig att inte ha någon att sakna.
Kanske är det helt enkelt rädslan för att vara ensam.
Är det kanske bättre att sakna någon man aldrig kan få.

Jag tycker om det vi hade.
Även om det bara var vad det var.
Men det var i alla fall nånting.

Med även elden behöver näring för att spraka.
Kanske har den bara inte fått tillräckligt med näring.
Men finns där något kvar som glöder.
Eller är det bara varm aska kvar.

Jag vill ha något riktigt.
Men finner allt som oftast bara kaos.
Något som inte är men som jag hänger mig fast i.
Skapar mig en bild i min lilla värld.
Och drömmer mig bort.

Det var ack så länge sedan jag hade något riktigt.
Kanske är det helt enkelt dags för det nu.
Men hur finner man något sådant?

Jag har glömt hur man gör.

Ur en annan synvinkel

Jag har fotodokumenterat min lägenhet. Memorerat i bilder hur här ser ut och hur jag har det. Verkligheten ser så mycket annorlunda ut genom en kameralins.

För där ser jag de vinklar och vrår jag en gång förälskade mig i. Den öppna yta och de många fönstren som för drygt fem år sedan jublade "Välkommen!" när jag klev innanför ytterdörren. Det hem jag har skapat genom min personlighet ser jag genom kameran med andra ögon.

Kanske nya ögon.

Jag frågar mig själv ännu en gång vad jag egentligen ger upp. Denna fantastiska plats som så många nätter vaggat mig tryggt till sömns. Men tiden är kommen att låta någon annan ta över.

Ty min inspiration har dalat och jag ser inte längre dessa vinklar och vrår med nya ögon. Jag ser dem endast med ögon som allt för många gånger synat dem i längtan efter att skapa en förändring. En lägenhet som är så annorlunda borde ha obegränsat med förändringsmöjligheter men jag har kommit till en punkt där det är precis tvärt om.

Jag är fastkedjad i de ting som är och jag kvävs i min fantasilöshet att förändra det som finns tillgängligt.

Men jag är fortfarande förälskad. Jag beundrar fortfarande all denna yta och dessa vinklar och vrår. Men det kan samtidigt bli ensamt på toppen.

Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter trängre ytor där jag kan bona mig ett hem. Efter fullhöjdsväggar och den frihet som en balkong innebär.

Det kommer bli bra med flytten. Jag kommer få min förändring och jag kommer att få min frihet. Bara inte lika ensam som den kan tyckas nu.

Men att tro att jag inte kommer fälla en tår över att flytta härifrån. Det vore att ljuga för mig själv. För jag gråter redan inombords, samtidigt som jag gläds över det som komma skall.

På jobbet delar vi allt

Kollega A: Hej, får jag låna din lingonkalender?

Lite axplock från helgen

*
Att få en glad Lilleman som kastar sig i ens famn och sedan ger moster en puss på munnen. Om dagen fram tills dess hade varit jobbig, vilket den inte var, så hade allt sådant försvunnit precis där och då i det ögonblicket. Kärlek från barn är så ren och villkorslös som kärlek kan bli.


*
Jag: jag har bränt mig i gommen..
Svågern: ska jag blåsa?


*
Helgen har i övrigt resulterat i att fem vuxna är lite smått förfärade, förundrade, skeptiska och faschinerade över att Lilleman tycks se saker (människor?) som inte de ser.

Lilleman vid matbordet tittandes ut i hallen: Dame
Mormor kikar efter men ser ingenting.
Lilleman igen: Dame med hatt
Mormor tittar återigen men hallen är tom...


*
Helgen bjöd även på en fantastisk 30-årsfest med vackra vackra kusiner som strålade. Ett förtroendesamtal med Morlillebror som vi borde ha oftare och lite dans till bra musik.


Tillvaron kan ju helt klart vara sämre om vi säger så.

Stiltje

Jag har varit tyst ett tag.
Svalt mina ord och suttit still.
För jag orsakar minst skada då.
Och försökt att läka.

Jag gjorde något dumt.
En piedestal gör ondare att falla ifrån än markhöjd.
Och brännsår läker långsamt.
De lämnar fula ärr.

I samma veva kom den där kniven fram igen.
Den där som placeras mellan skulderbladen och vrids om.
Jag hade släppt in skräp i systemet, igen.
En andra chans hade givits men den trampades på.

Stiltje blev ett resultat som följd.

Jag har hållt mig lugn.
Livet har varit snudd på tråkigt.
Senaste veckorna har jag klättrat på väggarna.
Men alltid med rädslan att falla ner ännu en gång.

Men man kan inte leva i rädsla.
Man måste leva också.
Så jag gör ett nytt försök.

Formar mina ord.
Sätter dem på pränt.
Hittar på mina små hyss.
Och försöker välja mina vänner bättre.

Medan jag samtidigt sörjer andra jag förlorat.

Blandade känslor om...

... lägenhetsvisning

Telefonen har börjat ringa här. Anmälningstiden för intresseanmälan på min lägenhet har gått ut och nu vill de komma på visning.

Det känns konstigt.

Konstigt att om två dagar öppna dörren för en främmande människa som ska traska omkring här. Bedöma vad hon tycker om lägenheten och kanske även drömma sig bort och planera en framtid i den.

I min lägenhet.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lägenhet. Det gör jag verkligen. Men det är inte med lätt hjärta jag lämnar denna för jag trivs ju. Det är ju inte det som är orsaken till att jag flyttar, att jag skulle vantrivas.

Jag har vägt fördelar mot nackdelar och detta är det beslut jag kom fram till - att flytta. Men ändå känns det så konstigt och jag får en liten klump i magen när jag inser att det är så definitivt. Fötterna blir kalla och jag funderar på "vad har jag gjort?"

För tänk om jag ångrar mig.

Flytta igen är ju självklart ett alternativ. Men tänk om jag saknar Min lägenhet. Denna lägenhet. Och så bor någon annan i den. Det känns konstigt.

Kanske förändras det när jag börjar packa. Planera lite mer inför den andra lägenheten. Tänka på att kunna sitta ute på balkongen när våren väl är kommen. Se fördelarna i dit jag flyttar istället för att sakna fördelarna i det som jag lämnar.

Men mitt hem är min borg och den försvarar jag till sista minut jag bor här. Det är jag övertygad om. Sen byter jag skyddsobjekt och står rustad och klar för att möta världen igen. Tiden här emellan kan tänkas vara lite vimmelkantig.

Det känns...

...lite konstigt

Eller inte så lite alls förresten. Det känns egentligen ganska mycket konstigt.
Att på morgonen logga in hos hyresvärden för att kika vad som finns för lediga lägenheter. Och då se adressen till ens egen.

Flytten är så definitiv nu på något sätt. The point of no return är passerad och flyttkartongerna ska börja packas.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lilla tvåa med en liten balkong och ett ännu mindre badkar. En förändring så välbehövd att jag nog inte ens har insett hur mycket själv.

Men denna lägenhet som jag bor i nu då. Denna mitt hem under fem års tid. Den är fortfarande Hemma och det kommer nog kännas konstigt att visa upp den för främmande människor som är intresserade av att flytta in och göra den till Sitt Hem.

Det känns vemodigt. För det händer så mycket under fem år.

Det har varit min borg och min oas där alla sorts känslor fått utlopp.
Glädje. Sorg. Ilska. Tårar. Lycka. Skratt. Hjärtkramande smärta. Total harmoni. Lugn.

Det var här jag förlorade min bästa vän. Fick honom åter för att sedan förlora igen.
Det var här jag låg maktlös på golvet och lät tårarna rinna och magen krampa över det faktum att jag inte kunde göra min mor frisk.
Och sedan tårar av lycka för att hon med egen styrka och läkarnas hjälp tillsist blev det.

Det var även här jag hade Den Bästa Stunden. Sådan total harmoni och lugn som just då har jag nog sällan upplevt.
Det var denna lägenhet som blev mitt Hem och fasta punkt efter det mest förvirrade året i mitt liv. En plats som gav mig tryggheten, lugnet och rötterna tillbaka.

Det är här jag har packat väska efter väska, gett mig iväg och flytt från tillvaron för att samtidigt alltid återvända.

Många är de gånger jag blickat ut genom fönstrena på antingen soluppgången eller solnedgången.
Somnat till ljudet av regnet som smattrar mot takrutorna för att andra gånger ligga och blicka ut på en lysande måne som sken in genom samma fönster.

Det har varit Hemma. Det har varit ett bra hem. Ett mycket bra hem.
Men nu är tiden kommen att ta steget vidare. Leta reda på de där tingen jag har saknat här och ta tillvara på dem.
Blicka framåt och förbereda för kommande projekt.

Det är inte med lätthet jag lämnar denna lägenhet för mycket har upplevts här. Men jag ser med ljusa ögon som har hopp i blick på den nya plats som kommer bli mitt Hem.

Och jag tror att i grund och botten så är detta rätt beslut.

And then...

... there is me

Kanske är det en liten förbannelse jag har över mig.
Kanske är jag bara född sån.
Kanske har det bara blivit så.

Jag har en ett år äldre syster. Och två ett år äldre tvillingkusiner.
Vi var som fyra syskon när vi var yngre. Hängde alltid ihop.

Men vad det än gällde så gick det inte att undkomma att de alla tre var ett år äldre.

De började första klass. Och året efter så även jag.
De konfirmerade sig. Och året efter så även jag.
De slutade nian. Och året efter så även jag.
De tog studenten. Och året efter så även jag.

Alltid har jag varit dem hack i häl utan att riktigt komma ifatt.

I dagsläget är mina tvillingkusiner tvåbarnsmödrar och husägare.
Min syster är enbarnsmor och blivande husägare.
Själv jublar jag över att ha lyckats få kontrakt på en liten hyresrätt med balkong som jag kommer bo själv i.

Missuppfatta mig rätt. Jag är glad över min lilla hyresrätt med balkong för den är jättefin. Ser jag enbart till mitt liv tycker jag att det är helt ok om än något ensamt emellanåt.
Ser man till våra fyra liv som helhet undrar jag vad f-n som gick fel i mitt fall.

Jag känner mig som det svarta fåret i familjen utan att egentligen vara det. Och kanske handlar det om vad jag egentligen vill få ut av livet utan att faktiskt lyckas med den biten.

Alltid ett snäpp efter. Alltid ett steg bakom. Aldrig samma nivå eller våglängd.

Där går min älskade syster och mina kära kusiner med fanan.
Och steget bakom kommer jag.