And then...

... there is me

Kanske är det en liten förbannelse jag har över mig.
Kanske är jag bara född sån.
Kanske har det bara blivit så.

Jag har en ett år äldre syster. Och två ett år äldre tvillingkusiner.
Vi var som fyra syskon när vi var yngre. Hängde alltid ihop.

Men vad det än gällde så gick det inte att undkomma att de alla tre var ett år äldre.

De började första klass. Och året efter så även jag.
De konfirmerade sig. Och året efter så även jag.
De slutade nian. Och året efter så även jag.
De tog studenten. Och året efter så även jag.

Alltid har jag varit dem hack i häl utan att riktigt komma ifatt.

I dagsläget är mina tvillingkusiner tvåbarnsmödrar och husägare.
Min syster är enbarnsmor och blivande husägare.
Själv jublar jag över att ha lyckats få kontrakt på en liten hyresrätt med balkong som jag kommer bo själv i.

Missuppfatta mig rätt. Jag är glad över min lilla hyresrätt med balkong för den är jättefin. Ser jag enbart till mitt liv tycker jag att det är helt ok om än något ensamt emellanåt.
Ser man till våra fyra liv som helhet undrar jag vad f-n som gick fel i mitt fall.

Jag känner mig som det svarta fåret i familjen utan att egentligen vara det. Och kanske handlar det om vad jag egentligen vill få ut av livet utan att faktiskt lyckas med den biten.

Alltid ett snäpp efter. Alltid ett steg bakom. Aldrig samma nivå eller våglängd.

Där går min älskade syster och mina kära kusiner med fanan.
Och steget bakom kommer jag.