Det känns...

...lite konstigt

Eller inte så lite alls förresten. Det känns egentligen ganska mycket konstigt.
Att på morgonen logga in hos hyresvärden för att kika vad som finns för lediga lägenheter. Och då se adressen till ens egen.

Flytten är så definitiv nu på något sätt. The point of no return är passerad och flyttkartongerna ska börja packas.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lilla tvåa med en liten balkong och ett ännu mindre badkar. En förändring så välbehövd att jag nog inte ens har insett hur mycket själv.

Men denna lägenhet som jag bor i nu då. Denna mitt hem under fem års tid. Den är fortfarande Hemma och det kommer nog kännas konstigt att visa upp den för främmande människor som är intresserade av att flytta in och göra den till Sitt Hem.

Det känns vemodigt. För det händer så mycket under fem år.

Det har varit min borg och min oas där alla sorts känslor fått utlopp.
Glädje. Sorg. Ilska. Tårar. Lycka. Skratt. Hjärtkramande smärta. Total harmoni. Lugn.

Det var här jag förlorade min bästa vän. Fick honom åter för att sedan förlora igen.
Det var här jag låg maktlös på golvet och lät tårarna rinna och magen krampa över det faktum att jag inte kunde göra min mor frisk.
Och sedan tårar av lycka för att hon med egen styrka och läkarnas hjälp tillsist blev det.

Det var även här jag hade Den Bästa Stunden. Sådan total harmoni och lugn som just då har jag nog sällan upplevt.
Det var denna lägenhet som blev mitt Hem och fasta punkt efter det mest förvirrade året i mitt liv. En plats som gav mig tryggheten, lugnet och rötterna tillbaka.

Det är här jag har packat väska efter väska, gett mig iväg och flytt från tillvaron för att samtidigt alltid återvända.

Många är de gånger jag blickat ut genom fönstrena på antingen soluppgången eller solnedgången.
Somnat till ljudet av regnet som smattrar mot takrutorna för att andra gånger ligga och blicka ut på en lysande måne som sken in genom samma fönster.

Det har varit Hemma. Det har varit ett bra hem. Ett mycket bra hem.
Men nu är tiden kommen att ta steget vidare. Leta reda på de där tingen jag har saknat här och ta tillvara på dem.
Blicka framåt och förbereda för kommande projekt.

Det är inte med lätthet jag lämnar denna lägenhet för mycket har upplevts här. Men jag ser med ljusa ögon som har hopp i blick på den nya plats som kommer bli mitt Hem.

Och jag tror att i grund och botten så är detta rätt beslut.