Stiltje

Jag har varit tyst ett tag.
Svalt mina ord och suttit still.
För jag orsakar minst skada då.
Och försökt att läka.

Jag gjorde något dumt.
En piedestal gör ondare att falla ifrån än markhöjd.
Och brännsår läker långsamt.
De lämnar fula ärr.

I samma veva kom den där kniven fram igen.
Den där som placeras mellan skulderbladen och vrids om.
Jag hade släppt in skräp i systemet, igen.
En andra chans hade givits men den trampades på.

Stiltje blev ett resultat som följd.

Jag har hållt mig lugn.
Livet har varit snudd på tråkigt.
Senaste veckorna har jag klättrat på väggarna.
Men alltid med rädslan att falla ner ännu en gång.

Men man kan inte leva i rädsla.
Man måste leva också.
Så jag gör ett nytt försök.

Formar mina ord.
Sätter dem på pränt.
Hittar på mina små hyss.
Och försöker välja mina vänner bättre.

Medan jag samtidigt sörjer andra jag förlorat.