Jag har fotodokumenterat min lägenhet. Memorerat i bilder hur här ser ut och hur jag har det. Verkligheten ser så mycket annorlunda ut genom en kameralins.
För där ser jag de vinklar och vrår jag en gång förälskade mig i. Den öppna yta och de många fönstren som för drygt fem år sedan jublade "Välkommen!" när jag klev innanför ytterdörren. Det hem jag har skapat genom min personlighet ser jag genom kameran med andra ögon.
Kanske nya ögon.
Jag frågar mig själv ännu en gång vad jag egentligen ger upp. Denna fantastiska plats som så många nätter vaggat mig tryggt till sömns. Men tiden är kommen att låta någon annan ta över.
Ty min inspiration har dalat och jag ser inte längre dessa vinklar och vrår med nya ögon. Jag ser dem endast med ögon som allt för många gånger synat dem i längtan efter att skapa en förändring. En lägenhet som är så annorlunda borde ha obegränsat med förändringsmöjligheter men jag har kommit till en punkt där det är precis tvärt om.
Jag är fastkedjad i de ting som är och jag kvävs i min fantasilöshet att förändra det som finns tillgängligt.
Men jag är fortfarande förälskad. Jag beundrar fortfarande all denna yta och dessa vinklar och vrår. Men det kan samtidigt bli ensamt på toppen.
Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter trängre ytor där jag kan bona mig ett hem. Efter fullhöjdsväggar och den frihet som en balkong innebär.
Det kommer bli bra med flytten. Jag kommer få min förändring och jag kommer att få min frihet. Bara inte lika ensam som den kan tyckas nu.
Men att tro att jag inte kommer fälla en tår över att flytta härifrån. Det vore att ljuga för mig själv. För jag gråter redan inombords, samtidigt som jag gläds över det som komma skall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar