Så nära men ändå så långt bort

Så nära men ändå så långt bort.
Du sitter bredvid mig i soffan.
Men känns som du är mil ifrån mig.

Hur närmar man sig varandra när man inte vet hur?

Att vara så nära fast ändå inte.
Att vilja vara nära men inte veta hur man kommer dit.

Vi har så olika vägar att gå.
Har vi tappat bort hur vi möts på vägen?

Så nära men ändå så långt bort.
Du sitter bredvid mig i soffan.
Men vi når inte riktigt ända fram

Struts

Vissa dagar vill man bara gråta en skvätt.
Gråta över all komplexitet.
Gråta över att ingenting någonsin får vara enkelt.
Och när man försöker göra det enkelt.
Blir det än mer komplext.

Jag orkar inte riktigt.
Kör huvudet i sanden.
Orkar inte tänka.
Vågar inte tänka.

Jag slår knut på mig själv om jag gör det.


Låt nånting nån gång bara få vara enkelt.
Det är inte svårare än så.
Ändå är det så svårt.

Varför?

Du och jag och rädslan

Jag är rädd för att förlora dig.
Ännu räddare att inte komma dit jag vill.
Jag är rädd för att bli bitter.
För att tappa bort mig själv på vägen.

Du ger mig så mycket.
Du kostar så mycket energi.
Du är precis det jag behöver.
Och du bryter sakta ner mig.

Du menar det inte.
Du vill bara väl.
Men saker tär.
Kostar energi.

Allt du vill göra är att ge.
Men ibland är det det enda du inte förmår.


Vem har sagt att livet är lätt?

Ord....

För att ta emot tröst måste man först erkänna sig vara svag.
Jag tycker inte om att vara svag så jag kämpar emot.
Det däremot är jag duktig på.

Ord...

Egentligen var det bara det jag behövde.
Det är bara inte alltid jag låter dig.

Ord..

När jag slamrat klart har jag lugnat mig.
Skäms även lite grand då det var lite onödigt.
Och samtidigt något som behövde komma ut.
Vi börjar prata lite grand om ingenting.
Jag ber om ursäkt.
Du godtar den och ger mig en kram.

Ord.

Jag försöker provocera dig.
Låter och slamrar och morrar.
Du står bredvid och visslar lågt.