Prinsar och grodor

Jag är trött på att kyssa prinsar som blir till grodor.
Det är ju tänkt att det ska vara tvärt om juh.

Odds

Att skicka ett ord och få tre tillbaka är rätt bra utdelning.

I övrigt analyserar jag inte sönder saker.
Bara lite grand.

Inte glömma sig själv

De kommunala korridorerna tedde sig väl på plats lite mer spännande än vad jag mindes dem från förra veckan eller om inte mer spännande så i alla fall lite mindre ospännande än i torsdags.

Hemmet tog ytterligare lite form och färg under helgen som gick och även om det är en bit till att vara klart så kom jag åtminstonde ett stort kliv framåt och ett gäng kartonger tömdes och skickades ner i källaren.

Numera ekar det i mitt kök efter hålet som kartongerna lämnade när de försvann och det är enbart ett kök och inte ett kök/förråd och min första kökslampa ever i mitt liv har fått flytta in under taket.


Nä livet är inte bara pest och pina men oftast är det tröttheten som talar och lite vettig mat mindre socker och en gnutta mer sömn så är jag nog åter på banan snart igen hoppas jag.

För jag trivs ju.

Jag trivs något så otroligt faschinerande fantastiskt bra i min nya lya att jag trivs även när jag får kliva över kartonger och bråte och kliar mig i huvudet för jag inte vet hur jag ska lösa förvaringsfrågan.

Inte en sekund har jag ångrat flytten och jag längtar.

Längtar till ett hem med lite mer struktur och ordning och bekväma kökstolar till fyra i antalet och efter sol på balkongen och glada vänners skratt och prat i mitt kök och tända ljus i badrummet nytapetserat sovrum och nymålad hall och vackra bilder på nära kära och natur på mina väggar.

För det är en varm plats och om man tror det minsta lilla på det här med karma och allt möjligt annat som kan spela in så har den all potential till att bli en lycklig plats eller kanske fortsätta vara mer korrekt.

Det blir bra och det är bra jag måste bara komma ihåg att ta hand om mig själv med jämna mellanrum under tiden jag får ordning på kaoset vilket är lättare sagt än gjort för jag vill så mycket och gör så mycket och blir frustrerad när orken tar slut där på vägen.

Jag måste lära mig att vara rädd om Mig också.

En skör balansgång

Jag känner mig som imse vimse spindel som klättrar upp för tråden men som nånstans på vägen upp med jämna mellanrum tappar greppet lite grand.

Det är en skör balansgång jag traskar för tillfället.

Ena stunden är jag lyrisk över att äntligen ha fått hyllplanen till köket och byrågaveln till sovrummet för att en stund senare bara vilja sätta mig ner på golvet och tjuta när jag inte kan skruva fast mina insatser i bokhyllan och därför då inte kunna fortsätta packa upp.

Behöver jag ens nämna att jag är trött.

En obokad helg med uppackning och styr i lägenheten på schemat kan så lätt bytas ut till raslösthet och en känsla av att inte göra något med sitt liv trots att de senaste två helgerna varit så fullspäckade och roliga att jag såg fram emot en helg med bara hemmapyssel.

Kommer jag någonsin bli nöjd med det jag gör.

För det är lite grand samma sak med relationer för min del att när jag har något stabilt så kan jag längta till det mer spontana och spännande och när jag har den biten så vill jag inget hellre än att ha en stadig grund att stå på och veta att det finns någon där som står kvar.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få.

Imorgon vankas jobb igen och jag kan inte direkt påstå att jag är laddad trots att jag tog mig en dag extra på helgen för hur spännande är egentligen de kommunala korridorerna och hur spännande kan de egentligen bli framför allt när man har traskat omkring i dem under sex års tid.

Jag behöver fortfarande nån form av förändring.

Men förändring är inte rätt steg att ta just nu för jag balanserar fortfarande på den där spindeltråden för att finna balans i tillvaron igen och även om jag skapar någon mer förändring så är jag fortfarande trött och kommer jag då bli nöjd med mitt val och sluta längta efter det jag ändå inte kan få.

Det blir till att sova på saken.

Beslut och vårkvitter

Fåglarna kvittrade lite smått när jag promenerade till jobbet i morse och ingav hopp om en nalkande vår. Tröttheten är som en bomullstuss instoppad i huvudet men benen vet var de ska gå så det mesta sker på rutin.

Jag är trött på att leva bland kartonger och att ständigt återgå till ett visst kaos straxt efter att jag trott att jag äntligen fått ordning på ett rum. På kvällarna hinns det inte med speciellt mycket och helgerna har hitintills varit fullbokade.

Imorgon blev det därför semester med en förhoppning om att kunna få lite ordning i lyan och röjja upp bland kartonger och bråte. Kanske hinner jag även unna mig lite softarkvalitetstid under helgen då den spontant en torsdagmorgon utökades med en dag extra.

Med detta beslut taget kändes stegen mot jobbet med ens lite lättare och även om bomullstussen i huvudet fortfarande är kvar känns den inte lika dunkel. Nu ska här bli lite struktur i tillvaron och livet igen.

Tänk vad positiv energi ett enkelt litet beslut kan ge.

En liten update

Det händer inte mycket just nu därav att en viss tystnad råder. Jag stider med mig själv i längtan efter något riktigt och längtan efter att det ska hända något överhuvudtaget. Det går väl lite sisådär.

Vad gäller efterdyningarna av flytten är jag trött på att ringa runt och klaga. Det har blivit ett antal samtal till Tele2 som schabblade med min internetuppkoppling, som nu dock fungerar. E-on har förstått att jag har flyttat och avslutat mitt abonnemang i gamla lägenheten men skickar fortfarande alla informationskuvert samt fakturor dit och från Ikea fick jag med mig en kantstött byrå.

Ibland önskar jag att saker kunde gå lite mer smidigt.

Men har man inte tur i kärlek så ska man ju tydligen ha tur i spel. En framskrapad nitlott av version Triss hånade mig i måndags när jag gjorde ett försök. Jag är skeptisk till den teorin även om jag nånstans ändå vill tro på den.

Våren står och knackar is från gatorna men är fortfarande för svag för att lyckas helt. Min rastlöshet har börjat nagga på hjärta och själ samt en längtan efter att fly iväg någonstans för en stund. Hjärtat söker en träffpunkt och kroppen beröring.

Nya lyan är ett Gott Hem även om jag börjar bli trött på att den fortfarande kan klassificeras som en krigszon. Men med lite tur kommer en ny byrågavel till helgen och då kanske jag kan få lite ordning på hemmet. Sedan kanske resten kommer av sig självt.

Med lite tur.

To let go but not wanna to

Jag vill messa och säga godnatt.
Bara göra dig uppmärksam på att jag finns.

Men likväl som jag kan så kan du.
Och du gör det inte så jag låter bli.

Denna gång tänker jag inte ta steget.
Denna gång tänker jag vänta ut dig.

Händer det ingenting så är det så det är.
Så varför kämpa för något som i så fall inte är.

Du vet var jag står.
Du vet var jag tror att du står.
Har jag fel så motbevisa mig.
Har jag rätt så har jag gjort rätt.

Jag släppte dig.

En påminnelse

Jag hade glömt hur det var.
Att vakna upp en lördag med någon bredvid.
Och inte vilja gå upp på hela dagen.
Bara ligga kvar i sängen.

Och även om du klev in i mitt liv för en kväll.
Även om det faktiskt inte hände något.
Så finns det en trygghet i,
att somna och vakna bredvid någon.

En främling.
Fast på ett sätt ändå inte.

Du gav mig en påminnelse om hur det ska kännas.
Hur det ska kännas när man litar på någon.
Att vara bekväm i dennes sällskap.

Du visade mig det inatt.

Ord om ord

Jag älskar ord.
Jag älskar att vända på dem.
Vrida på dem och matcha med varandra.

Att formatera meningar.
Experimentera med ord.
Testa nya uttryck.
Blanda dem med gamla.

Se vilken effekt ett enstaka ord kan få på en mening.
Och vilken betydelseskiftning som kan ske om det byts ut.

Jag älskar ord.
Att leka med dem.
Analysera dem in i detalj.
Faschineras över dem.

Hur ord som står för samma sak än dock klingar olika.

Jag har skrivit så länge jag kan minnas.
Så länge jag har kunnat dess konst.
Ett liv utan ord för mig.
Är ganska så tomt.

Tricky tricky treats

Jag försöker luras och manipuleras lite grand. Försöker få dig att ta kontakt med mig genom att visa att jag finns här. Allt i välmening och bara för att egentligen se om det går. Det handlar bara om ren formulering av ord.

Faschinerande nog går det rätt bra.

Rent krasst så har du väl egentligen inte direkt tagit någon kontakt med mig. Men ett par 'like' på facebookstatusar och även en kommentar är i alla fall mer än tystnad. Kanske även ett bevis på att jag fortfarande finns för en som törstar efter bevis. Och allting är ju bättre än tystnad.

Men mer än så är det inte. I alla fall inte för tillfället. Och samtidigt som jag inte vill något mer än att du ska höra av dig så funderar jag på vad jag själv vill ifall saker och ting inte blir som jag vill. Ifall du vill behålla detta avstånd som är och göra oss mer permantnet till de småkyligt bekanta som vi är i dessa mellanperioder.

För det är så svårt att finna en balans.

Vi pendlar mellan att vara nära vänner med snudd i kanten på ett par, att vara vänner med förmåner och så dessa mellanperioder då allting bara är satt på paus. För det är inte bara jag som har svårt att hålla händerna i styr de gånger vi ses på tu man hand. Något som gör det svårt att hålla den där vän/ nära vän kontakten de gånger det sagts att det är så vi ska förhålla oss.

Varför ska det vara så svårt?

Så i jakten på att få fram ett svar knixar jag och trixar jag och vänder och vrider på saker och ting vad gäller både ord och tankar. Kanske kan det hända att jag kommer fram till någonting. Eller bara slår en knut på mig själv.

Hemsökt

Idag spökar du i mitt huvud lite mer än vanligt.
Kanske beror det på trötthet.
Kanske beror det på tristess.
Kanske beror det på undran.

Idag är du saknad lite mer än vanligt.
Varför vet jag egentligen inte.
Du bara är det.


And I wonder if I ever cross your mind, for me it happens all the time

Fylla bägaren med bubbel

Bägaren rann aldrig över i helgen.
Den snarare bubblade sådär smått och pirrigt.
Ett och annat stänk letade sig dock över kanten.
Men i det stora hela var drycken rosa.

Och faschinerande nog fälldes inga tårar.
Det varma badet smekte min ömmade kropp och fick mig att slappna av.
Men tårarna kom aldrig så som jag kanske trott.
Istället infann sig ett visst lugn.

Uppkrupen i soffan med den kalla ölen och inte en gnutta vemod.
Och trots kliv över kartonger och bråte för att komma till sovrummet.
Så somnade jag som en sten väl nedbäddad i sängen.
Och jag sov gott.

Riktigt gott.

Kaoset börjar ta sin form nu.
Man börjar ana ett hem mellan kartongerna.
Igår lämnade jag nycklarna till gamla lyan.
Och utan en tanke på att det kanske var sista gången,
så klev jag ut genom dess port och fortsatte hemåt.