Bägaren rann aldrig över i helgen.
Den snarare bubblade sådär smått och pirrigt.
Ett och annat stänk letade sig dock över kanten.
Men i det stora hela var drycken rosa.
Och faschinerande nog fälldes inga tårar.
Det varma badet smekte min ömmade kropp och fick mig att slappna av.
Men tårarna kom aldrig så som jag kanske trott.
Istället infann sig ett visst lugn.
Uppkrupen i soffan med den kalla ölen och inte en gnutta vemod.
Och trots kliv över kartonger och bråte för att komma till sovrummet.
Så somnade jag som en sten väl nedbäddad i sängen.
Och jag sov gott.
Riktigt gott.
Kaoset börjar ta sin form nu.
Man börjar ana ett hem mellan kartongerna.
Igår lämnade jag nycklarna till gamla lyan.
Och utan en tanke på att det kanske var sista gången,
så klev jag ut genom dess port och fortsatte hemåt.
2 kommentarer:
Det är så märkligt att komma in här o läsa om mig själv så väldigt ofta.. Ibland tänker jag att dina ord kunde varit mina, helt o hållet.
Och hur konstigt det än låter så känns det ibland skönt, som en varm hand mjukt runt hjärtat, att veta man inte är själv fast man är det.
Stor kram till dig och dina vackra ord
Jag känner likadant när jag går in och läser dina ord, så många gånger som det kunde varit jag själv som skrivit dem. En faschinerande känsla hur någon annan kan sätta ord på det man själv känner, och ack så trösterik många gånger.
Varm kram tillbaka :)
Skicka en kommentar