En skör balansgång

Jag känner mig som imse vimse spindel som klättrar upp för tråden men som nånstans på vägen upp med jämna mellanrum tappar greppet lite grand.

Det är en skör balansgång jag traskar för tillfället.

Ena stunden är jag lyrisk över att äntligen ha fått hyllplanen till köket och byrågaveln till sovrummet för att en stund senare bara vilja sätta mig ner på golvet och tjuta när jag inte kan skruva fast mina insatser i bokhyllan och därför då inte kunna fortsätta packa upp.

Behöver jag ens nämna att jag är trött.

En obokad helg med uppackning och styr i lägenheten på schemat kan så lätt bytas ut till raslösthet och en känsla av att inte göra något med sitt liv trots att de senaste två helgerna varit så fullspäckade och roliga att jag såg fram emot en helg med bara hemmapyssel.

Kommer jag någonsin bli nöjd med det jag gör.

För det är lite grand samma sak med relationer för min del att när jag har något stabilt så kan jag längta till det mer spontana och spännande och när jag har den biten så vill jag inget hellre än att ha en stadig grund att stå på och veta att det finns någon där som står kvar.

Varför vill man alltid ha det man inte kan få.

Imorgon vankas jobb igen och jag kan inte direkt påstå att jag är laddad trots att jag tog mig en dag extra på helgen för hur spännande är egentligen de kommunala korridorerna och hur spännande kan de egentligen bli framför allt när man har traskat omkring i dem under sex års tid.

Jag behöver fortfarande nån form av förändring.

Men förändring är inte rätt steg att ta just nu för jag balanserar fortfarande på den där spindeltråden för att finna balans i tillvaron igen och även om jag skapar någon mer förändring så är jag fortfarande trött och kommer jag då bli nöjd med mitt val och sluta längta efter det jag ändå inte kan få.

Det blir till att sova på saken.