Mitt år 2010

Våren... pulkaåkning och takklättring... vågade chansa...vann en helg i Norra Söderstaden... skjuter skarpt... 2-1 och 1-2... jojo... heldag i skidbacken... mer skidor... en märklig helg... minisemester... årets första grillning... svidande nostalgi... semlor... vardagstristess... sista kvällen på Bomull... Den Perfekta Dejten... cykeljakt... SGB (Svår Genetisk Beslutsångest)... cykelköp... flygfän på himmelen... Kent konsert... 30-årskalas... gummisnoddseffekten... lära sig relaxa... en sten från mina axlar... bergochdalbana... igel... cykelturer... Grannen... tidningsnotis... påskharen... MUMK-fest... MC-tur... dissad igen... föll och chansade...


Sommaren... promenad med fina vännen... begravning... cykelturer... inlines... nässelsoppekväll... skyddsnät... ryggskyddsinköp och MC-tur... stegtävling... ensambio... planeringsdagar med bubbel... spontanbesök... Trondheim... Steg 1 och 2 avklarat... lottningsvinst...besvikelse och återbud... nedsparning av 8 års lunardagböcker... MC-tur och glass... 5-mila cykeltur... ost, kex och en skvätt vin kväll... mer MC... cab, glass och minigolf... midsommar... cykelkrasch... ont... softishveckor... tjej-after work... mor och dotter kväll... släppa in bakvägen... Winnerbäck konsert... varmt... bad... ur balans... att sitta på balkong... kaffe med sällskap... grillning... Steg 3 avklarat... utmana mig själv... drömprovsmakning... Bröllop... saknade vänner... 30-års fest... 30-års fika... semester i Ystad... spontanbesök hos saknad vän... Vättern runt på MC... utomhusbio... 100-mila gränsen på cykel passerad... Steg 4 påbörjat... nervöst värre men roligt och biten... skärgårdsfest... bad, bastu, båttur, grillning och softning... påkalla uppmärksamhet fast ändå inte... envishet och montering... marknad... backstabbed igen... kräftskiva på landet... spindel... kräftskiva och fall...


Hösten... apati... 'brännskadad'... Kick-off... 30-års fest... nervöst
återseende... hålla distans fast ändå inte... kanotpaddlingsäventyr... bad, grillning, bus, softning och sovning i vindskydd... Steg 4 fortsätter... Spontansväng till Norra Söderstaden... övertidsjobb... Steg 4,5... Ålandskryssning och sjösjuka... brandröksdizzy... avvisning... fel ögonfärg... Stockholmstripp med fina vännen... svampplockning... Steg 5 påbörjat... Hösttur på MC... Trondheim... överraskningsparty för sis... bowling och Bishops... hyss och flirt... lägenhetsvisning... långpromenad
runt flygplatsen... positivt lägenhetsbesked... kontraktskrivning... Systemförvaltarträff i Saltsjöbaden... 29 år... frisör, fotograf och fika... nattgäst... födelsedagslunch... dubbel 30-års fest...


Vintern... pre-julmys... lägenhetsbesiktning med väl godkänt... bowling med jobbet... dröm i verkligheten... flyttpackning och absolut päron... se fina vännens nya lägenhet... weekendresa till Dublin... snökaos... Guinness storehouse... charmkurs... överraskande kram... lite spontan after work... erbjudande... dissad... fall... ilska.. tårar... Julbord... Julfest-mini... försöker vänta ut... ringer och reder upp... göra om och göra rätt... julgodistillverkning... glögg och misslyckad fudge... fika och julklappsbyte... frekventa telefonsamtal... lyckat julfirande på alla sätt... juldagsutgång och lyckad kväll... sliten... velighet... hektiska mellandagar... strulig nyårsplanering... irritation... mysnattning av Lilleman... lilljul med familjen...


Sammanfattning... ett litet berg-och-dalbane-år... satsat på personlig
utveckling... utmanat mig själv och antagit utmaningen... vågar mer, chansar mer och fegar mindre men inte fullt ut... gett andra chanser och tagit tillbaka dem igen... själv fallit fritt från både cykel och piedistal... liksom andra fallit från en av mig uppbyggd piedistal...


Jag... försöker reda ut vem jag är och vad jag vill... har till viss del lyckats och även inte alls... vågar mer än vad jag tror... utmanar mig själv för att testa hur mycket... skulle hoppa bara Du höll mig i handen...


Jag 31 december 2010... blåtireögd av egen klantighet... växlar mellan att skjuta skarpt och ligga lågt... bojkottar en irriterad nyårsfest och firar med familjen... började 2010 med ett leénde och ska gå in stenhårt för att avsluta det så... 2011 ska börja med en envis vilja om att lyckas...


Nyårslöfte... försöka se till det positiva mer än det negativa, gnälla mindre och le mer. Samt efterleva 2010 års nyårslöfte om att fortsätta min personliga utveckling, njuta mer, chansa stort och fega mindre.


// Kaos - Redo för 2011



"I guess I rather hurt than feel nothing at all"


"I'm weird cause I hate goodbyes"


"Can we pretend that airplanes in the night sky are like shooting stars?
I Could really use a wish right now"


"Förlåt att jag var där men jag var vacker i ditt liv"


"And I wonder if I ever cross your mind.
For me it happens all the time"


"Du får gärna komma hit och skrämma mörkret"


"Cause I'd get a thousand hugs
From ten thousand lightning bugs
As they tried to teach me how to dance"


"Det finns en fara i att aldrig hitta vägen,
det finns nåt vackert med att vandra den ändå"

Jordbävning

Jag skakade nog precis om jorden.
Frågan är vad resultatet blir.

Humor.
Chock.
Flykt.

Jag tror mest på alternativ 1.
Skulle förvånas över alternativ 2.
Och fasar lite grand för alternativ 3.

Tycker man vardagen är gråtrist så släpper man en bomb.
Alltid händer det något därefter.

Detta kan bli intressant.
Eller så följs det av stiltje.


Våga chansa för att kunna vinna.
Frågar man inte så kan man inte veta.


Det lite intressanta är sms'et jag fick straxt efteråt.
Väldigt aktuellt i sammanhanget fast ändå inte.

Sötsaker

Om nojjor
"Jag är orolig för vad din syster tycker om mig som velar så"


Om att bestämma sig för när man ska åka hem över jul
"Jag behöver inte bestämma mig förren jag sitter i bilen och egentligen inte ens då. Åker jag en liten bit och ångrar mig kan jag stanna och hälsa på hos F. Åker jag lite längre och ångrar mig kan jag stanna och knacka på hos.... dig. Åker jag en bit till och ångrar mig kan jag vända tillbaka och hälsa på hos dig. Åker jag lite till kanske jag stannar hos min bror"


Enligt en gemensam kompis tyckte en annan gemensam kompis att vi förra lördagen gav varandra mysiga blickar. Det är lite intressant eftersom blickarna oss emellan nog sällan har varit så kalla som förra lördagen. Ändå uppfattades de av en utomstående som mysiga.


Är det märkligt om man är lite förvirrad ibland?

Gör om och gör rätt

Idag stryker vi ett sträck över förra fredagen.
Gör om och hoppas göra rätt den här gången.
Julgodis ska det göras i alla fall.


Du har en bra inverkan på mina dåliga sidor.


"Lite mat och ett hem, ett glas vin och en vän
allt annat känns så överdrivet"

Någonstans mellan Kent och Jingelbells

Juletid och julefrid my ass sort of.

Jag älskar julen och tycker den är urmysig. Men någonstans mellan adventsljusstaken och julklappsstressen så går jag vilse. I år är inget undantag utan snarare så att även kompassen är borttappad någonstans i röran den med.

Humöret pendlar allt som oftast någonstans mellan Kent och Jingelbells. Ena dagen svävar jag fram lätt på moln och nynnar julsånger. För att dagen efter vara omotiverad till det mesta och humöret fastnade någonstans i nattmörkret.

Jag har svårt för förändringar. Även om det är bra förändringar så kan det ta tid innan de sjunker in och slår rot. Blir det dessutom många förändringar på en och samma gång slår jag halvt om halvt bakut.

I år är ingen riktigt vanlig traditionsenlig jul. Jag står i startgroparna för en flytt om dryga månaden. Julaftonsfirandet byter lokaler och även om jag är övertygad om att det kommer bli bra så är det inte den traditionella jul jag har firat de flesta av mina levnadsår.

En viss förvirring i det känslomässiga tillståndet generellt underlättar kanske inte heller situationen och jag letar ibland febrilt efter något att hålla mig fast i.

För det är bra att ha ett ankare när man känner att man håller på att driva iväg. Någon som håller fast i en och säger 'jag står här och ska ingenstans'. Det gör det lite lättare att andas då och man slappnar av lite grand i vetskapen om att det finns någon där som stöttar upp.

Det är lite mycket nu. Det är mestadels bra saker och spännande saker. Men även lite förvirrade saker.

Då är det bra att ha det där ankaret.
Någonstans mellan Kent och Jingelbells rock.

Rötterna blir starka när det blåser

Jag svalde tjurskalligheten tillsist.
Lade långsintheten på hyllan.
Letade fram nummret.
Tryckte på knappen.

Vad tjänar jag på att vänta ut dig.
När allt jag gör under tiden är just vänta.
Och jag känner dig ju egentligen.


Allting blev bara så fel.


Jag skällde lite på dig.
Du tog till dig mina ord.
Sade dig förstå och jag vet att du gjorde.

Kanske behövde vi båda två min öppna ilska.

Vi lärde oss något från den i alla fall.
Både om oss själva.
Och om varandra.


"Luften blir friskare när åskan går"

Långsinthet och softhjärtad

Jag tycker inte om att vara arg på dig.
Det får mig att må skit.
Just nu blir det inte bättre av din tystnad.

Samtidigt är det skönt att veta att jag kan.
Att jag faktiskt kan vara arg på dig.
Men jag tycker inte om orsaken.

För du föll.
Du föll som en sten.
Och det trodde jag aldrig.

Jag är en otroligt långsint person.
Det är ingenting jag är stolt över.
Men det sitter i generna.

Jag glömmer aldrig.

Men jag vill inte att det ska vara såhär.
Jag tror ingen av oss mår bra av det faktiskt.
Samtidigt som vi nog inte vet hur vi ska prata.

Kanske är du rädd för min ilska.

Men om inte du är stark nog att bryta tystnaden.
Så får jag ta och göra det för detta funkar inte.
Ingen av oss funkar så som det är nu.

Du får till imorgon på dig.

Crap

Det vore lögn att påstå att någon av oss mår bra för tillfället.
Men om du inte klarar av att förklara.
Hur tror du jag då ska förstå.

Piedestal .vs. mark

Det gör ondare att falla från en piedestal än från fast mark.
Både för den som faller och för den som har byggt piedestalen.

Nu vet jag hur båda känns.

Fall

Och ungefär... där, föll du.

Tårar och kramar

Tårarna bränner där någonstans bakom ögonlocken.
Varför vet jag inte riktigt men de finns där.

Kanske för att läget är förvirrat.
Kanske för att jag inte vet vad jag vill.
Eller vad jag vill men inte vad jag vill ge upp.
Om jag nu ens vill ge upp något.

Idag skulle behöva en sån där kram jag fick häromdagen.
Spontan, förvånande, överraskande, varm och avslappnande.

Gissa min förvåning då det var från oväntat håll.
Men det kändes förvånansvärt riktigt bra faktiskt.

Kluven

Jag vet inte ifall jag vill att du ska stanna här eller ej.
Men jag vet att jag skulle bli beviken om du åkte.

Förvirrat.

Väntan

Varför sitter jag och väntar på ett sms när anledningen till att jag inte skickar något själv är för att jag inte har något att säga?


(Och varför visste jag att det skulle komma?
För visst gjorde det så fem minuter senare...)

Something real

Förändringen som skett är att jag inte orkar kämpa.
Snurrar du runt låter jag dig så bara göra.
Jag tänker inte hindra dig denna gång.

För jag vill ha något riktigt.
Jag vill ha något äkta.
Någon som tycker om Mig på Det sättet.

Kanske lurar vi oss själva i det vi håller på med.
Kanske har du haft rätt i det hela tiden.
Kanske är det bara jag som varit blåögd.

Men vad skulle du säga om jag vände om?

För jag vill ha någon som håller om mig om natten.
Jag vill ha någon som saknar mig när jag är iväg.
Jag vill ha någon att själv sakna och veta att jag får.

Men hur gör man för att hitta någon sådan?

Drömmar

Konstiga drömmar på morgonkvisten gör att jag vaknar i ett litet förvirrat tillstånd med en känsla av saknad. Om vi ändå kunde säga de ord som sades i drömmen eller helt enkelt bara ta det samtalet så skulle den där litet knuten som snurrat till sig i hjärtetrakten lossna betydligt.

Men du kommer inte ta steget av stolthet och jag kommer inte ta det av rädslan för att bli avvisad eller rent av utsatt för att återigen bli tittad på med arga ögon. Kanske gjorde jag det enkelt för dig och gav dig verktyget du behövde för att ta dig loss. Men det är inte första gången jag drömmer denna dröm utan den återkommer med jämna mellanrum.

Det går inte att återskapa något som gått sönder men det går att göra det bästa av det som finns kvar. Och kanske har vi nånstans med lite tur börjat bygga på en ny grund att stå på.

Jag hoppas det i alla fall.

Att styra skutan utan roder

Jag trodde jag hade kontrollen denna gång. Att det var jag som styrde skeppet och du som följde efter i kölvattnet i evigt tappra försök att ta dig upp.

Men kanske var dina försök bara till för att få mig att vända om. Inte stanna till och vänta in dig utan stanna till och vända om så att det återigen är jag som styr skutan åt ditt håll och du som leder vägen.

Du brukar förvåna mig men jag har heller aldrig slutat förvånas över just det. Denna gång förvånar du mig nog lite extra och kanske får det mig också att tro mer än vad jag egentligen bör.

För även om tveksamheten har hängt som ett lokalt moln över mitt huvud så är du rätt övertygande i ditt sätt att vara och mitt hjärta är inte svårflirtat i det läget. Med dig i mitt kölvatten.

Men så vänder du om igen och saker och ting är precis som förut om än något mer förvirrat för min del för jag förstod återigen aldrig när vändningen skedde eller varför. För visst snurrade du runt tillsist?

Att inte veta är en nagel i ögat och samtidigt kryddan i tillvaron. Ack så påfrestande men ack så stimulerande på en och samma gång. Tvetydighet och dubbla budskap är vårt signum och kommer kanske så att förbli.

Eller är det helt enkelt så som det stod i boken. Att man kan lämna någon som man har något bra med. Men man kommer alltid tillbaka.

Ett litet monster

Jag har ett litet monster.
Antingen bor det under sängen.
Eller så bor det i handväskan.

Oavsett vilket så äter det tid.
Och det är glupskt.

Alla tankar som:
"Detta kan jag göra någon kväll"
"Det kan jag göra under den mörka vintern"
"Ägna en helg åt detta skulle funka"

Förblir just bara tankar.

För tiden äts upp av det där monstret.
Jag tror det heter Arbete af Vardagssysslor.

Alla dessa ting jag har tänkt mig göra när jag får tid.
Men tiden till det får jag ju aldrig.
Den bara försvinner på vägen.

När blev arbetet och vardagen mitt liv.
Vad hände med de där guldkornen som gör det hela värt.

Att ha tiden.
Eller kunna ta sig tiden.
Var försvann tiden?

Ombytta roller

2-dagars syndromet.
Lite annorlunda än tidigare.
Jag lider märkligt nog inte av abstinens.

Men 2-dagars syndromet finns kvar.

Det är så lång tid det tar.
Innan du väljer att bryta tystnaden.
Du har så gjort ett flertal gånger nu.

Jag har ingen brådska denna gång.
Tar det lugnt och låter dina fötter värmas.
Låter dig komma till insikt att det är inte så farligt.

Eller är det en ny lek vi leker.
Kanske lite mer på mina villkor denna gång.
Eller är du rent av osäker på mig.
Eller på dig själv?

Oavsett vilket så är jag faschinerad.

Dröm eller verklighet

Jag vaknar upp och funderar på om jag drömt alltihop.
En snabb blick i rummet säger mig att det har jag inte.

Du var här inatt.

Det är 13 mil enkel väg.
Och Du kallar Mig tokig.

Dagen är gjord...

... innan den knappt ens börjat.

Du pratade med mig.
Du fick mig att le.
Till och med skratta.

Av den enkla anledningen att du pratade med mig.

Det har du inte gjort på månader.
Inte sedan jag gjorde det där dumma.
Och jag ångrar det väl inte som så.
Men hade jag vetat vad det skulle innebära.
Då hade jag låtit bli.

Men du gjorde precis min dag.
För du pratade med mig.
Och du fick mig att le.

Jag saknar dig mer än vad du nog tror.

Snön faller och jag med den

Fast egentligen inte. Snön faller. Men inte jag.

Jag är bara rastlös. Hysspåhittig. Och gör mitt bästa för att hålla fingrarna borta från mobilen.

Att det ska vara så svårt ibland. Framför allt när man lovat sig själv att inte. Men det är de gångerna det kliar som mest i fingrarna.

Just för att jag inte ska.

Jag tror jag är felprogramerad.

Eller så dras jag till trubbel. Fast du är inte trubbel egentligen. Bara något jag inte bör fast som egentligen är ganska ofarligt.

Då finns det andra brännsår som inte har läkt. Där jag heller inte bör och där jag heller inte gjort. Och som är allt utom ofarligt.

Men det vore att ljuga om jag påstod att det inte lockade.

För förbjudet lockar. Och så var det det där med felprogrammeringen. Men om jag tänker efter lite snabbt så är det inte svårt att inse att det inte är värt priset.

Jag har betalat det en gång. Betalar fortfarande av. Det är dumt att spä på den skulden.

Då är det bättre att leka i lugna vatten. Och själv skapa vågorna. Lite lagom stora sisådär.

Som katten kring het gröt

Fast ingen riktigt vågar.
Och gröten aldrig tyckas svalna.

Bekymrad

Varför saknar jag dig inte som jag brukar.
Varför håller du dig borta från mina tankar.
Varför drabbades jag inte av den där abstinensen?

Har jag börjat släppa taget om dig.
Är det vad det hela handlar om.
Är du någon annan än jag trodde.
Eller har vi blivit något annat.

Det bekymrar mig att jag inte känner saknad.
För så länge jag känner så vet jag att jag lever.
Det skrämmer mig att inte ha någon att sakna.
Kanske är det helt enkelt rädslan för att vara ensam.
Är det kanske bättre att sakna någon man aldrig kan få.

Jag tycker om det vi hade.
Även om det bara var vad det var.
Men det var i alla fall nånting.

Med även elden behöver näring för att spraka.
Kanske har den bara inte fått tillräckligt med näring.
Men finns där något kvar som glöder.
Eller är det bara varm aska kvar.

Jag vill ha något riktigt.
Men finner allt som oftast bara kaos.
Något som inte är men som jag hänger mig fast i.
Skapar mig en bild i min lilla värld.
Och drömmer mig bort.

Det var ack så länge sedan jag hade något riktigt.
Kanske är det helt enkelt dags för det nu.
Men hur finner man något sådant?

Jag har glömt hur man gör.

Ur en annan synvinkel

Jag har fotodokumenterat min lägenhet. Memorerat i bilder hur här ser ut och hur jag har det. Verkligheten ser så mycket annorlunda ut genom en kameralins.

För där ser jag de vinklar och vrår jag en gång förälskade mig i. Den öppna yta och de många fönstren som för drygt fem år sedan jublade "Välkommen!" när jag klev innanför ytterdörren. Det hem jag har skapat genom min personlighet ser jag genom kameran med andra ögon.

Kanske nya ögon.

Jag frågar mig själv ännu en gång vad jag egentligen ger upp. Denna fantastiska plats som så många nätter vaggat mig tryggt till sömns. Men tiden är kommen att låta någon annan ta över.

Ty min inspiration har dalat och jag ser inte längre dessa vinklar och vrår med nya ögon. Jag ser dem endast med ögon som allt för många gånger synat dem i längtan efter att skapa en förändring. En lägenhet som är så annorlunda borde ha obegränsat med förändringsmöjligheter men jag har kommit till en punkt där det är precis tvärt om.

Jag är fastkedjad i de ting som är och jag kvävs i min fantasilöshet att förändra det som finns tillgängligt.

Men jag är fortfarande förälskad. Jag beundrar fortfarande all denna yta och dessa vinklar och vrår. Men det kan samtidigt bli ensamt på toppen.

Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter trängre ytor där jag kan bona mig ett hem. Efter fullhöjdsväggar och den frihet som en balkong innebär.

Det kommer bli bra med flytten. Jag kommer få min förändring och jag kommer att få min frihet. Bara inte lika ensam som den kan tyckas nu.

Men att tro att jag inte kommer fälla en tår över att flytta härifrån. Det vore att ljuga för mig själv. För jag gråter redan inombords, samtidigt som jag gläds över det som komma skall.

På jobbet delar vi allt

Kollega A: Hej, får jag låna din lingonkalender?

Lite axplock från helgen

*
Att få en glad Lilleman som kastar sig i ens famn och sedan ger moster en puss på munnen. Om dagen fram tills dess hade varit jobbig, vilket den inte var, så hade allt sådant försvunnit precis där och då i det ögonblicket. Kärlek från barn är så ren och villkorslös som kärlek kan bli.


*
Jag: jag har bränt mig i gommen..
Svågern: ska jag blåsa?


*
Helgen har i övrigt resulterat i att fem vuxna är lite smått förfärade, förundrade, skeptiska och faschinerade över att Lilleman tycks se saker (människor?) som inte de ser.

Lilleman vid matbordet tittandes ut i hallen: Dame
Mormor kikar efter men ser ingenting.
Lilleman igen: Dame med hatt
Mormor tittar återigen men hallen är tom...


*
Helgen bjöd även på en fantastisk 30-årsfest med vackra vackra kusiner som strålade. Ett förtroendesamtal med Morlillebror som vi borde ha oftare och lite dans till bra musik.


Tillvaron kan ju helt klart vara sämre om vi säger så.

Stiltje

Jag har varit tyst ett tag.
Svalt mina ord och suttit still.
För jag orsakar minst skada då.
Och försökt att läka.

Jag gjorde något dumt.
En piedestal gör ondare att falla ifrån än markhöjd.
Och brännsår läker långsamt.
De lämnar fula ärr.

I samma veva kom den där kniven fram igen.
Den där som placeras mellan skulderbladen och vrids om.
Jag hade släppt in skräp i systemet, igen.
En andra chans hade givits men den trampades på.

Stiltje blev ett resultat som följd.

Jag har hållt mig lugn.
Livet har varit snudd på tråkigt.
Senaste veckorna har jag klättrat på väggarna.
Men alltid med rädslan att falla ner ännu en gång.

Men man kan inte leva i rädsla.
Man måste leva också.
Så jag gör ett nytt försök.

Formar mina ord.
Sätter dem på pränt.
Hittar på mina små hyss.
Och försöker välja mina vänner bättre.

Medan jag samtidigt sörjer andra jag förlorat.

Blandade känslor om...

... lägenhetsvisning

Telefonen har börjat ringa här. Anmälningstiden för intresseanmälan på min lägenhet har gått ut och nu vill de komma på visning.

Det känns konstigt.

Konstigt att om två dagar öppna dörren för en främmande människa som ska traska omkring här. Bedöma vad hon tycker om lägenheten och kanske även drömma sig bort och planera en framtid i den.

I min lägenhet.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lägenhet. Det gör jag verkligen. Men det är inte med lätt hjärta jag lämnar denna för jag trivs ju. Det är ju inte det som är orsaken till att jag flyttar, att jag skulle vantrivas.

Jag har vägt fördelar mot nackdelar och detta är det beslut jag kom fram till - att flytta. Men ändå känns det så konstigt och jag får en liten klump i magen när jag inser att det är så definitivt. Fötterna blir kalla och jag funderar på "vad har jag gjort?"

För tänk om jag ångrar mig.

Flytta igen är ju självklart ett alternativ. Men tänk om jag saknar Min lägenhet. Denna lägenhet. Och så bor någon annan i den. Det känns konstigt.

Kanske förändras det när jag börjar packa. Planera lite mer inför den andra lägenheten. Tänka på att kunna sitta ute på balkongen när våren väl är kommen. Se fördelarna i dit jag flyttar istället för att sakna fördelarna i det som jag lämnar.

Men mitt hem är min borg och den försvarar jag till sista minut jag bor här. Det är jag övertygad om. Sen byter jag skyddsobjekt och står rustad och klar för att möta världen igen. Tiden här emellan kan tänkas vara lite vimmelkantig.

Det känns...

...lite konstigt

Eller inte så lite alls förresten. Det känns egentligen ganska mycket konstigt.
Att på morgonen logga in hos hyresvärden för att kika vad som finns för lediga lägenheter. Och då se adressen till ens egen.

Flytten är så definitiv nu på något sätt. The point of no return är passerad och flyttkartongerna ska börja packas.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lilla tvåa med en liten balkong och ett ännu mindre badkar. En förändring så välbehövd att jag nog inte ens har insett hur mycket själv.

Men denna lägenhet som jag bor i nu då. Denna mitt hem under fem års tid. Den är fortfarande Hemma och det kommer nog kännas konstigt att visa upp den för främmande människor som är intresserade av att flytta in och göra den till Sitt Hem.

Det känns vemodigt. För det händer så mycket under fem år.

Det har varit min borg och min oas där alla sorts känslor fått utlopp.
Glädje. Sorg. Ilska. Tårar. Lycka. Skratt. Hjärtkramande smärta. Total harmoni. Lugn.

Det var här jag förlorade min bästa vän. Fick honom åter för att sedan förlora igen.
Det var här jag låg maktlös på golvet och lät tårarna rinna och magen krampa över det faktum att jag inte kunde göra min mor frisk.
Och sedan tårar av lycka för att hon med egen styrka och läkarnas hjälp tillsist blev det.

Det var även här jag hade Den Bästa Stunden. Sådan total harmoni och lugn som just då har jag nog sällan upplevt.
Det var denna lägenhet som blev mitt Hem och fasta punkt efter det mest förvirrade året i mitt liv. En plats som gav mig tryggheten, lugnet och rötterna tillbaka.

Det är här jag har packat väska efter väska, gett mig iväg och flytt från tillvaron för att samtidigt alltid återvända.

Många är de gånger jag blickat ut genom fönstrena på antingen soluppgången eller solnedgången.
Somnat till ljudet av regnet som smattrar mot takrutorna för att andra gånger ligga och blicka ut på en lysande måne som sken in genom samma fönster.

Det har varit Hemma. Det har varit ett bra hem. Ett mycket bra hem.
Men nu är tiden kommen att ta steget vidare. Leta reda på de där tingen jag har saknat här och ta tillvara på dem.
Blicka framåt och förbereda för kommande projekt.

Det är inte med lätthet jag lämnar denna lägenhet för mycket har upplevts här. Men jag ser med ljusa ögon som har hopp i blick på den nya plats som kommer bli mitt Hem.

Och jag tror att i grund och botten så är detta rätt beslut.

And then...

... there is me

Kanske är det en liten förbannelse jag har över mig.
Kanske är jag bara född sån.
Kanske har det bara blivit så.

Jag har en ett år äldre syster. Och två ett år äldre tvillingkusiner.
Vi var som fyra syskon när vi var yngre. Hängde alltid ihop.

Men vad det än gällde så gick det inte att undkomma att de alla tre var ett år äldre.

De började första klass. Och året efter så även jag.
De konfirmerade sig. Och året efter så även jag.
De slutade nian. Och året efter så även jag.
De tog studenten. Och året efter så även jag.

Alltid har jag varit dem hack i häl utan att riktigt komma ifatt.

I dagsläget är mina tvillingkusiner tvåbarnsmödrar och husägare.
Min syster är enbarnsmor och blivande husägare.
Själv jublar jag över att ha lyckats få kontrakt på en liten hyresrätt med balkong som jag kommer bo själv i.

Missuppfatta mig rätt. Jag är glad över min lilla hyresrätt med balkong för den är jättefin. Ser jag enbart till mitt liv tycker jag att det är helt ok om än något ensamt emellanåt.
Ser man till våra fyra liv som helhet undrar jag vad f-n som gick fel i mitt fall.

Jag känner mig som det svarta fåret i familjen utan att egentligen vara det. Och kanske handlar det om vad jag egentligen vill få ut av livet utan att faktiskt lyckas med den biten.

Alltid ett snäpp efter. Alltid ett steg bakom. Aldrig samma nivå eller våglängd.

Där går min älskade syster och mina kära kusiner med fanan.
Och steget bakom kommer jag.

Samma skrot och korn

Söndagmorgon
Jag somnade av regnet och vaknade av mobilen.
En orolig sömn där emellan och även efteråt.
Tankar som maler i huvudet utan att egentligen veta vad de är.
Inte kunna greppa och inte kunna förstå.

Varför?
En bra fråga som ställts allt för många gånger och med lika många uteblivna svar.
Jag vet faktiskt inte. Tror inte du gör det heller. Eller någon annan för den delen.

Kanske är vi samma skrot och korn fast på olika sätt och det är det som gör det förvirrat.

Vaknar till en gråmulen dag så jag ligger kvar i sängen och läser.
En stund senare påkallar mobilen uppmärksamheten igen och förvirringen är åter där.

Varför ska det kräva att min ork, vilja, motivation och kämparglöd ska dala innan din vaknar till liv ens tillräckligt för att ge mig en reaktion?
Det finns få ting jag inte skulle göra för dig, mycket få ting. Men nånstans på vägen dit så händer det att även jag blir less och liksom inte ids bara.

Varför måste det alltid gå till den punkten, eller är det för att det är så vi är helt enkelt?

Att undra

Ibland undrar jag lite varför.

Har jag inte varit tillräckligt snäll så jag har taskig karma. Är jag så omöjlig att ha att göra med. Eller är det för alla dessa kedjebrev jag inte sände vidare.

Folk runt omkring mig flyttar ihop. De köper hus och de skaffar barn. Utom jag.

Är det så svårt att finna någon? Är jag för kräsen? Eller är det något som saknas mig?

Jag börjar bli bekväm i min ensamhet. Att det kanske är såhär det kommer att vara. Samtidigt som den där frågan finns där gnagandes:

Varför inte jag?

Att få in skräp i systemet

Jag är på flykt igen. På flykt för att inte kunna hållas koll på. För varför ska någon som hugger mig i ryggen gång på gång få ha en genväg till vad som händer i mitt liv.

Du är inte intresserad. Du har aldrig varit intresserad. Så varför vill du snoka runt i mina kvarter.

Ett missbrukat förtroende. En andra chans given. Och som missbrukades igen. Är det jag som är så godtrogen. Eller är det de som är så bra på att manipulera. Eller är det en kombination och de bara utnyttjar den.

Jag måste lära mig att välja mina vänner bättre. Samtidigt som jag inte vill vara misstänksam mot allt och alla. Men vad finns där att göra när några av de som jag genom livet haft mest förtroende för är de som hugger den där kniven mellan mina skulderblad.

Och de blinkar inte ens. De bryr sig inte ens. Och när de inser att det där var sista gången jag lät det hända då vänder de mig bara ryggen utan ett ord.

Lämnar mig där på marken med den där kniven i ryggen och såret som blöder. Spillror som någon annan får plocka upp för de är intet för dem värda. Inte för dem.

Men som tur är för mig har de ett värde för andra. Som reser mig upp och baddar mitt sår. Och stöttar mig tills jag står stadigt på benen igen.


För reser mig. Det gör jag. Alltid.