Jag trodde jag hade kontrollen denna gång. Att det var jag som styrde skeppet och du som följde efter i kölvattnet i evigt tappra försök att ta dig upp.
Men kanske var dina försök bara till för att få mig att vända om. Inte stanna till och vänta in dig utan stanna till och vända om så att det återigen är jag som styr skutan åt ditt håll och du som leder vägen.
Du brukar förvåna mig men jag har heller aldrig slutat förvånas över just det. Denna gång förvånar du mig nog lite extra och kanske får det mig också att tro mer än vad jag egentligen bör.
För även om tveksamheten har hängt som ett lokalt moln över mitt huvud så är du rätt övertygande i ditt sätt att vara och mitt hjärta är inte svårflirtat i det läget. Med dig i mitt kölvatten.
Men så vänder du om igen och saker och ting är precis som förut om än något mer förvirrat för min del för jag förstod återigen aldrig när vändningen skedde eller varför. För visst snurrade du runt tillsist?
Att inte veta är en nagel i ögat och samtidigt kryddan i tillvaron. Ack så påfrestande men ack så stimulerande på en och samma gång. Tvetydighet och dubbla budskap är vårt signum och kommer kanske så att förbli.
Eller är det helt enkelt så som det stod i boken. Att man kan lämna någon som man har något bra med. Men man kommer alltid tillbaka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar