Konstiga drömmar på morgonkvisten gör att jag vaknar i ett litet förvirrat tillstånd med en känsla av saknad. Om vi ändå kunde säga de ord som sades i drömmen eller helt enkelt bara ta det samtalet så skulle den där litet knuten som snurrat till sig i hjärtetrakten lossna betydligt.
Men du kommer inte ta steget av stolthet och jag kommer inte ta det av rädslan för att bli avvisad eller rent av utsatt för att återigen bli tittad på med arga ögon. Kanske gjorde jag det enkelt för dig och gav dig verktyget du behövde för att ta dig loss. Men det är inte första gången jag drömmer denna dröm utan den återkommer med jämna mellanrum.
Det går inte att återskapa något som gått sönder men det går att göra det bästa av det som finns kvar. Och kanske har vi nånstans med lite tur börjat bygga på en ny grund att stå på.
Jag hoppas det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar