Någonstans mellan Kent och Jingelbells

Juletid och julefrid my ass sort of.

Jag älskar julen och tycker den är urmysig. Men någonstans mellan adventsljusstaken och julklappsstressen så går jag vilse. I år är inget undantag utan snarare så att även kompassen är borttappad någonstans i röran den med.

Humöret pendlar allt som oftast någonstans mellan Kent och Jingelbells. Ena dagen svävar jag fram lätt på moln och nynnar julsånger. För att dagen efter vara omotiverad till det mesta och humöret fastnade någonstans i nattmörkret.

Jag har svårt för förändringar. Även om det är bra förändringar så kan det ta tid innan de sjunker in och slår rot. Blir det dessutom många förändringar på en och samma gång slår jag halvt om halvt bakut.

I år är ingen riktigt vanlig traditionsenlig jul. Jag står i startgroparna för en flytt om dryga månaden. Julaftonsfirandet byter lokaler och även om jag är övertygad om att det kommer bli bra så är det inte den traditionella jul jag har firat de flesta av mina levnadsår.

En viss förvirring i det känslomässiga tillståndet generellt underlättar kanske inte heller situationen och jag letar ibland febrilt efter något att hålla mig fast i.

För det är bra att ha ett ankare när man känner att man håller på att driva iväg. Någon som håller fast i en och säger 'jag står här och ska ingenstans'. Det gör det lite lättare att andas då och man slappnar av lite grand i vetskapen om att det finns någon där som stöttar upp.

Det är lite mycket nu. Det är mestadels bra saker och spännande saker. Men även lite förvirrade saker.

Då är det bra att ha det där ankaret.
Någonstans mellan Kent och Jingelbells rock.