Jag befinner mig på en plats som en gång var ett hem. Som på sätt och vis fortfarande är ett hem men som jag försöker avskilja mig ifrån. Lager för lager skalar jag bort Mitt Hem från väggarna utan att egentligen ens ha börjat flyttpacka.
Avståndet mellan mig och denna lägenhet ökar för var dag som flytten närmare sig mot den andra. Kanske är det ett sätt att motverka separationsångesten. Eller så har vi helt enkelt inte mer att ge varann.
Jag ligger i soffan och tittar mig omkring. Ser på dessa väggar, vinklar och vrår och känner mig allt mer som en främling. Är det här jag bor och så har gjort i dryga fem år?
Kartonger ska börja packas och vartefter som lägenheten töms fortsätter jag att skala bort lager för lager av mig och mitt hem så som det har varit dessa år.
Vad har jag egentligen uppnått här?
En landningsplats från ett kaotiskt år. En kraschlandning som det tog tid att resa sig ifrån. Ytterligare ett par krascher under åren som gott.
Jag har trivts, men har det varit så bra som jag trott?
Kommer jag att sakna det så mycket som jag tror?
Eller är detta bara en del av separationsprocessen?
Att öppna dörren för någon främmande som går runt och bedömer, värderar, mäter och planerar Sitt liv i Min lägenhet tog fram tigrinnan i mig. Visst ska jag flytta och visst ser jag fram emot min nya lägenhet. Men just Nu bor Jag här. Så är det bara.
Detta kommer bli jobbigt.
Mer mentalt än fysiskt.
1 kommentar:
Det kommer gå finfint. Herreminje
Skicka en kommentar