Jag trodde att jag börjat komma en bit på vägen. Bygga upp mitt liv efter mig och inte bry mig så mycket om vad du har för dig. Och det gick ju bra.
Tills du började bli aktiv på forum igen.
Att läsa om dina framgångar och flyttplaner på en allmän plats och inte höra dem från dig. Och dessutom veta att du gör allt detta med mig exkluderad i ditt liv vilket du verkar vara nöjd med. Det gör ont.
Något så förbannat in i helvete ont att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet igen.
Varför ska det vara så?
Vi skapar vår egen lycka heter det så fint och på sätt och vis gör vi ju det. Men icke att förneka är att andra människor påverkar detta skapande med god kraft. För om man inte skulle bry sig om vad andra människor tyckte, tänkte eller gjorde så vore livet rätt enkelt.
Och det är det ju inte.
Jag missunnar dig ingenting.
Det gör bara ont att inte finnas i ditt liv.
Och att du inte verkar sakna mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar