Och nu då?

Kommer hem till en lägenhet i ett smärre kaos.
Hyllorna ekar tomma runt om i lyan.
Saker väntar på att packas.

Men jag har kommit till ett mellanläge.
Konkreta synliga saker är nedpackade.
Men allt småplotter.
Allt det man inte ser.

Syns inte finns inte är väl fortfarande lite grand filosofin.

Som en struts som kör huvudet i sanden.

Det är lite för mycket struts över mig i dessa dagar.
Både vad gäller lägenhetspackadet.
Och vad gäller tankarna på dig.

Gosh vad jag vill slänga iväg ett sms ibland.
Men så tänker jag att likväl som jag kan så kan ju du.
Så då biter jag mig i tungan än en gång och låter bli.

För på sätt och vis nånstans så tror jag att detta kan vara nyttigt för oss. För dig för att jag vill att du ska sakna mig. För mig för att jag ska kunna lära mig att släppa dig.

Motsägelsefullt?
Nja, lite grand.

Men vad gör man när luften går ur en.
När kartonger väntar på att packas men man inte ids.
När telefonen ekar tyst från sin plats.
Och fötterna fryser under täcket på natten.

Gosh vad jag vill ringa dig just nu.
Men jag ska inte.

Jag får väl fortsätta packa istället.