Snubblar över en presentpåse med gratulationskort i min flyttpackning. Kort från familj och vänner både från de kvar i min närhet och från dem som av någon orsak försvunnit. Alla med lyckönskningar.
Den tid då man var oförstörd av livet.
Den tid då man hade allting framför sig.
Den tid som jag minns med lite granna mer solsken.
Ett är tillägnat den obotliga optimisten.
Det är jag det.
Eller var.
Ibland undrar jag var hon tog vägen. Kanske fick hon sig en smäll för mycket av livets hårda skola. Eller så finns hon kvar där än fast har kommit lite grand i skymundan.
Jag vill tro på det sistnämnda.
För ibland kommer jag till den punkt då jag undrar vad jag håller på med.
Generellt tycker jag det klagas för mycket överallt och det är mest gnäll.
Från mig själv inkluderat.
Därför roar jag mig med vid sådana tillfällen att plocka fram henne. Hon som vrider och vänder på saker och ting och konstaterar rätt fort att allt är inte av ondo.
Utan egentligen större ansträgning så finns det något gott i det mesta som sker.
Tro det eller ej.
Jag vill tro det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar