En förkylning har byggt bo i min kropp.
Gubben, grannen och kråkan har flyttat in i mina bihålor.
Och mitt upp i allt det är du sällskapssjuk.
Själv är jag allergisk mot närkontakt.
För är man inbiten ensamboende och van att klara sig själv och att ta hand om sig själv och dessutom är sjuk då orkar man ingenting annat än just sig själv.
Du gör mig irriterad och jag är avvisande och jag vet att det är jag som har fel men jag kan inte rå för det så det blir dubbelt upp av dåligt samvete och stressen växer sig allt större från insidan och snart vet jag inte vad jag ska göra för att få allting att gå ihop.
Kanske har jag för mycket i min kalender men den har reducerats.
Jag vill inte att du ska vara ett måste jag vill att du ska vara ett vilja.
Någon som är en oas och som ger mig en andningspaus snarare än någon jag vet sitter och väntar på att jag ska ha tid för det gör mig stressad.
Jag har aldrig sagt att jag är en snäll människa och det är nog tur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar