Du skickar ett sms och berättar om solen och värme och längtan till hösten och för bara ett par veckor sedan hade du fångat mig med dina ord men nu så rinner de snarare av mig likt vatten.
För jag tänker på att det tar dagar för att få ett svar på en fråga. Att det alltid var jag som föreslog att ses och att jag aldrig var en prioritet i ditt liv. Men jag var förblindad.
Sen tänker jag på han som frivilligt hör av sig. Han som frågar vad jag ska göra till helgen och undrar ifall vi ska ses. Han som kommer hem till mig på lördagsmorgonen innan jag klivit upp och kryper ner under täcket för att jag bad om väckning då vi för en natt inte sov ihop. Han som sätter sig på samma stol som mig vid frukostbordet bara för att det är mysigt och som tar min hand på offentliga platser för att han vill.
Han som lyssnar till det jag säger och som ser mig för den jag är - och som tycker om mig just därför
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar