Du bleknar.
Sakta men säkert bleknar du i mitt minne.
Du finns inte alltid dagligen i mina tankar.
Fast du smyger omkring där någonstans i bakhuvudet.
Men du visar dig inte.
Och när du väl kikar fram.
Har du blivit suddig i kanten.
Kanske är det så man måste göra.
Låta någon fade'a ut ur bild.
Minst smärtsamt så kanske.
Du bleknar.
Går sakta bortåt mot horisonten.
Suddig i kanterna och mer svartvit nyans.
Men jag vet samtidigt av erfarenhet.
Det krävs inte mycket för att du åter ska bli skarp.
Och full av färg återigen.
Men just nu...
... så bleknar du
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar