Jag vill att det ska kännas.
Vill att du ska känna det som att du förlorar något.
Så som du har fått mig att känna så många gånger.
Samtidigt kan jag inte låta bli att sörja.
Sörja för det som vi hade.
Det band du började klippa i.
Som jag nu fortsatte klippa i.
Finns det kvar trots att det är sargat.
Går det att läka ihop vartefter.
Till kanske en tunnare men lika fin konstruktion.
Varför skulle du sörja när jag gör det du så länge bett mig om.
Samtidigt som jag önskar att du gör just det.
För det skulle innebära att jag betyder något för dig trots allt.
Ikväll gråter mitt hjärta för det som kunde blivit något bra,
men som aldrig fick chansen att utvecklas.
Imorgon tar jag ett nytt andetag och ett steg framåt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar