Finns det ett före och ett efer.
Finns det ett då och ett nu.
Går det att göra en mix av dessa två saker.
Behålla delar av det ena.
Och fortsätta bygga på det andra.
Det var förvånansvärt lättare att träffa dig igen än jag trott.
En lättsam stämning följde oss genom hela dagen liksom avslappnat.
Det fungerade fint och vi umgicks - som de vänner vi är.
Men när du skulle hem bad du att få ringa ett samtal och du påminde.
Påminde om att där är något mer än vänner för det har varit vi.
Och det stack till lite grand i hjärtetrakten och lade en skugga över dagen.
Men hur ska jag kunna klandra dig mer än för dina bristfälliga argument.
För även jag har funnit någon ny i mitt liv.
Någon som får mig att skratta, som är varm och fysisk och vågar.
Det som gör ont är inte att du hittat någon ny, om det nu ens är så.
Det är att det känns som att jag förlorar en del av dig.
Jag tappar den betydelsen jag har i ditt liv även om jag finns kvar.
För någon annan kommer alltid stå dig närmare.
Att du kommer inkludera henne på ett sätt du aldrig gjorde med mig.
Det som gör ont är att jag aldrig räckte till.
Men vi fick en fin dag tillsammans som vänner.
Vi har fortfarande ett speciellt band mellan oss.
Och kanske har vi lyckats surra fast det där gummibandet i varsin ände så att vi inte slungas tillbaka igen och krockar.
Kanske har det tappar lite av sin elastisitet.
Eller kanske har vi helt enkelt blivit starka nog att hålla emot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar