Vilsen

Kanske var det fler saker som slogs itu i fallet förutom handleden och negativitet.
Kanske slogs även drömmen till spillror och lämnade endast lösa fragment kvar.

Kanske har slutligen adrenalinet sinat.

Att inte kunna göra saker jag vill har jag alltid funnit frustrerande.
Att dessutom inte kunna göra dem på grund av att jag är fysiskt hindrad gör mig inte gladare.

Jag är van vid att vara stark och klara mig själv.
Att ta det försiktigt och be om hjälp är inte riktigt min melodi.
När jag dessutom får ont av sådant som tidigare varit plättlätt är ingen humörshöjare heller.


Framför mig ser jag rymden.
Många stjärnor, planeter och galaxer men alla för avlägsna för att nå.

Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända fötterna.
Var jag ska låta dem gå härnäst.
För jag har inget mål.

Att ha varit inställd på något.
Böjt ned huvudet och likt en tjur kört full fart framåt redo att plöja minsta hinder ur vägen - Bara för att köra huvudet i ett trä och fastna med hornen i dess stam.

Det tar liksom stopp lite för abrupt.
Gör en förvirrad.
Vad hände?

Ge mig en karta och kompass.
Jag måste hitta mitt mål