Små fynd

Jag hittade små lappar du en gång skrivit.
Läser dem och roas av ditt sinne och tankar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över dem.
Eller bara sakna dig väldigt väldigt mycket.

Du är inte som alla andra.
På ett bra sätt.

Bryt den tystnad som råder

Jag är väggklättrare idag.
Gör det mesta utom att packa kartonger.
Lyckas dåligt med att inte tänka på dig.

Jag tycker inte om tystnad.
Jag har aldrig tyckt om tystnad.
Och jag avskyr när det är tyst oss emellan.


Men jag vet att du är den försiktige och jag är den otålige.

Mindre än en vecka har gått och jag klättrar på väggarna.


Samtidigt vet jag ju nånstans där inne.
Att det nog är en bra liten paus som är.
Fast samtidigt som jag försöker reda ut saker och ting.
Blir jag bara än mer förvirrad i vad jag vill.


Varför ska tankar och känslor vara så komplicerade.


Idag ska jag baka kärleksmums.
Kärleksteét jag drack förra året fungerade föga.
Jag undrar om det går bättre med något i mer fast form.

Vi får väl se.

Vad är det med mig som skrämmer dig så

Ibland undrar jag.

Ifall det kanske är så.

Att du är rädd för mig.


Att du inte vågar släppa greppet om det där trygga.
Inte vågar förlita dig fullt ut på någon annan.
Att inte greppa den där handen och hoppa.

För jag har svårt att se att du är likgiltig.

Då skulle du inte göra som du gör ibland.
Skriva som du skriver emellanåt.
Ge dig ut på tokigheter.


Vad är det med mig som är så skrämmande att du måste fly?

Och nu då?

Kommer hem till en lägenhet i ett smärre kaos.
Hyllorna ekar tomma runt om i lyan.
Saker väntar på att packas.

Men jag har kommit till ett mellanläge.
Konkreta synliga saker är nedpackade.
Men allt småplotter.
Allt det man inte ser.

Syns inte finns inte är väl fortfarande lite grand filosofin.

Som en struts som kör huvudet i sanden.

Det är lite för mycket struts över mig i dessa dagar.
Både vad gäller lägenhetspackadet.
Och vad gäller tankarna på dig.

Gosh vad jag vill slänga iväg ett sms ibland.
Men så tänker jag att likväl som jag kan så kan ju du.
Så då biter jag mig i tungan än en gång och låter bli.

För på sätt och vis nånstans så tror jag att detta kan vara nyttigt för oss. För dig för att jag vill att du ska sakna mig. För mig för att jag ska kunna lära mig att släppa dig.

Motsägelsefullt?
Nja, lite grand.

Men vad gör man när luften går ur en.
När kartonger väntar på att packas men man inte ids.
När telefonen ekar tyst från sin plats.
Och fötterna fryser under täcket på natten.

Gosh vad jag vill ringa dig just nu.
Men jag ska inte.

Jag får väl fortsätta packa istället.

Bita sig i tungan

Kanske gjorde jag det inte bara enkelt för dig.
Kanske gjorde jag det även lite enkelt för mig.

I natt sov jag som en sten.
Utan några problem att somna.

För det är ovissheten som är värst.
Att inte veta var den andre står eller vad nästa drag blir.
Denna gång var det jag som satte ner foten.
Sa att såhär kan jag inte ha det.

Du hindrade mig inte och visst kändes det.
Men vi behöver en paus ibland.
När det blir såhär.

Men ett halvt dygn av må-bra-känslor är visst det enda som krävs för att jag ska vilja skicka iväg ett sms eller slå en snabb signal om det så bara är för att önska dig en bra dag.

För det är så jag funkar.

När jag mår bra vill jag omfamna världen och kanske framför allt dig.
För jag vill ju att du ska må minst lika bra som jag gör.

Men denna gång är jag tyst.
Jag sänder dig en tanke och ler.
Men jag sänder inget meddelande.

Kanske behöver jag själv fundera på vad jag vill.
Visst vill jag dig allt väl det gör jag.
Men var hamnar jag i allting.

Kanske är det dags att börja bli lite egoistisk på annat sätt.
Se om det går att finna någon som finns där för mig.
De gånger då jag mest av allt behöver det.

Jag vill att du ska vara den personen.
Men vill inte du det själv så vad göra.
Det går inte att tvinga en människa.
Men det går att välja sin egen väg.

Jag en gång

Snubblar över en presentpåse med gratulationskort i min flyttpackning. Kort från familj och vänner både från de kvar i min närhet och från dem som av någon orsak försvunnit. Alla med lyckönskningar.

Den tid då man var oförstörd av livet.
Den tid då man hade allting framför sig.
Den tid som jag minns med lite granna mer solsken.

Ett är tillägnat den obotliga optimisten.
Det är jag det.
Eller var.

Ibland undrar jag var hon tog vägen. Kanske fick hon sig en smäll för mycket av livets hårda skola. Eller så finns hon kvar där än fast har kommit lite grand i skymundan.

Jag vill tro på det sistnämnda.

För ibland kommer jag till den punkt då jag undrar vad jag håller på med.
Generellt tycker jag det klagas för mycket överallt och det är mest gnäll.
Från mig själv inkluderat.

Därför roar jag mig med vid sådana tillfällen att plocka fram henne. Hon som vrider och vänder på saker och ting och konstaterar rätt fort att allt är inte av ondo.
Utan egentligen större ansträgning så finns det något gott i det mesta som sker.

Tro det eller ej.
Jag vill tro det.

Reagera

Jag behöver inte att du håller med mig.
Jag behöver att du reagerar.

Att du tar tag i mig och säger ifrån.
Ber mig att inte vända dig ryggen.
Att vi reder ut det här.
Så som vi gjort förut.

Men istället för en reaktion får jag ett medhåll.
Du tänker inte göra något för att jag ska stanna.
Eftersom du tycker att jag har rätt.

Jag vill inte ha rätt.
Jag vill ha dig.