Lite axplock från helgen

*
Att få en glad Lilleman som kastar sig i ens famn och sedan ger moster en puss på munnen. Om dagen fram tills dess hade varit jobbig, vilket den inte var, så hade allt sådant försvunnit precis där och då i det ögonblicket. Kärlek från barn är så ren och villkorslös som kärlek kan bli.


*
Jag: jag har bränt mig i gommen..
Svågern: ska jag blåsa?


*
Helgen har i övrigt resulterat i att fem vuxna är lite smått förfärade, förundrade, skeptiska och faschinerade över att Lilleman tycks se saker (människor?) som inte de ser.

Lilleman vid matbordet tittandes ut i hallen: Dame
Mormor kikar efter men ser ingenting.
Lilleman igen: Dame med hatt
Mormor tittar återigen men hallen är tom...


*
Helgen bjöd även på en fantastisk 30-årsfest med vackra vackra kusiner som strålade. Ett förtroendesamtal med Morlillebror som vi borde ha oftare och lite dans till bra musik.


Tillvaron kan ju helt klart vara sämre om vi säger så.

Stiltje

Jag har varit tyst ett tag.
Svalt mina ord och suttit still.
För jag orsakar minst skada då.
Och försökt att läka.

Jag gjorde något dumt.
En piedestal gör ondare att falla ifrån än markhöjd.
Och brännsår läker långsamt.
De lämnar fula ärr.

I samma veva kom den där kniven fram igen.
Den där som placeras mellan skulderbladen och vrids om.
Jag hade släppt in skräp i systemet, igen.
En andra chans hade givits men den trampades på.

Stiltje blev ett resultat som följd.

Jag har hållt mig lugn.
Livet har varit snudd på tråkigt.
Senaste veckorna har jag klättrat på väggarna.
Men alltid med rädslan att falla ner ännu en gång.

Men man kan inte leva i rädsla.
Man måste leva också.
Så jag gör ett nytt försök.

Formar mina ord.
Sätter dem på pränt.
Hittar på mina små hyss.
Och försöker välja mina vänner bättre.

Medan jag samtidigt sörjer andra jag förlorat.

Blandade känslor om...

... lägenhetsvisning

Telefonen har börjat ringa här. Anmälningstiden för intresseanmälan på min lägenhet har gått ut och nu vill de komma på visning.

Det känns konstigt.

Konstigt att om två dagar öppna dörren för en främmande människa som ska traska omkring här. Bedöma vad hon tycker om lägenheten och kanske även drömma sig bort och planera en framtid i den.

I min lägenhet.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lägenhet. Det gör jag verkligen. Men det är inte med lätt hjärta jag lämnar denna för jag trivs ju. Det är ju inte det som är orsaken till att jag flyttar, att jag skulle vantrivas.

Jag har vägt fördelar mot nackdelar och detta är det beslut jag kom fram till - att flytta. Men ändå känns det så konstigt och jag får en liten klump i magen när jag inser att det är så definitivt. Fötterna blir kalla och jag funderar på "vad har jag gjort?"

För tänk om jag ångrar mig.

Flytta igen är ju självklart ett alternativ. Men tänk om jag saknar Min lägenhet. Denna lägenhet. Och så bor någon annan i den. Det känns konstigt.

Kanske förändras det när jag börjar packa. Planera lite mer inför den andra lägenheten. Tänka på att kunna sitta ute på balkongen när våren väl är kommen. Se fördelarna i dit jag flyttar istället för att sakna fördelarna i det som jag lämnar.

Men mitt hem är min borg och den försvarar jag till sista minut jag bor här. Det är jag övertygad om. Sen byter jag skyddsobjekt och står rustad och klar för att möta världen igen. Tiden här emellan kan tänkas vara lite vimmelkantig.

Det känns...

...lite konstigt

Eller inte så lite alls förresten. Det känns egentligen ganska mycket konstigt.
Att på morgonen logga in hos hyresvärden för att kika vad som finns för lediga lägenheter. Och då se adressen till ens egen.

Flytten är så definitiv nu på något sätt. The point of no return är passerad och flyttkartongerna ska börja packas.

Jag ser verkligen fram emot att flytta till min nya lilla tvåa med en liten balkong och ett ännu mindre badkar. En förändring så välbehövd att jag nog inte ens har insett hur mycket själv.

Men denna lägenhet som jag bor i nu då. Denna mitt hem under fem års tid. Den är fortfarande Hemma och det kommer nog kännas konstigt att visa upp den för främmande människor som är intresserade av att flytta in och göra den till Sitt Hem.

Det känns vemodigt. För det händer så mycket under fem år.

Det har varit min borg och min oas där alla sorts känslor fått utlopp.
Glädje. Sorg. Ilska. Tårar. Lycka. Skratt. Hjärtkramande smärta. Total harmoni. Lugn.

Det var här jag förlorade min bästa vän. Fick honom åter för att sedan förlora igen.
Det var här jag låg maktlös på golvet och lät tårarna rinna och magen krampa över det faktum att jag inte kunde göra min mor frisk.
Och sedan tårar av lycka för att hon med egen styrka och läkarnas hjälp tillsist blev det.

Det var även här jag hade Den Bästa Stunden. Sådan total harmoni och lugn som just då har jag nog sällan upplevt.
Det var denna lägenhet som blev mitt Hem och fasta punkt efter det mest förvirrade året i mitt liv. En plats som gav mig tryggheten, lugnet och rötterna tillbaka.

Det är här jag har packat väska efter väska, gett mig iväg och flytt från tillvaron för att samtidigt alltid återvända.

Många är de gånger jag blickat ut genom fönstrena på antingen soluppgången eller solnedgången.
Somnat till ljudet av regnet som smattrar mot takrutorna för att andra gånger ligga och blicka ut på en lysande måne som sken in genom samma fönster.

Det har varit Hemma. Det har varit ett bra hem. Ett mycket bra hem.
Men nu är tiden kommen att ta steget vidare. Leta reda på de där tingen jag har saknat här och ta tillvara på dem.
Blicka framåt och förbereda för kommande projekt.

Det är inte med lätthet jag lämnar denna lägenhet för mycket har upplevts här. Men jag ser med ljusa ögon som har hopp i blick på den nya plats som kommer bli mitt Hem.

Och jag tror att i grund och botten så är detta rätt beslut.

And then...

... there is me

Kanske är det en liten förbannelse jag har över mig.
Kanske är jag bara född sån.
Kanske har det bara blivit så.

Jag har en ett år äldre syster. Och två ett år äldre tvillingkusiner.
Vi var som fyra syskon när vi var yngre. Hängde alltid ihop.

Men vad det än gällde så gick det inte att undkomma att de alla tre var ett år äldre.

De började första klass. Och året efter så även jag.
De konfirmerade sig. Och året efter så även jag.
De slutade nian. Och året efter så även jag.
De tog studenten. Och året efter så även jag.

Alltid har jag varit dem hack i häl utan att riktigt komma ifatt.

I dagsläget är mina tvillingkusiner tvåbarnsmödrar och husägare.
Min syster är enbarnsmor och blivande husägare.
Själv jublar jag över att ha lyckats få kontrakt på en liten hyresrätt med balkong som jag kommer bo själv i.

Missuppfatta mig rätt. Jag är glad över min lilla hyresrätt med balkong för den är jättefin. Ser jag enbart till mitt liv tycker jag att det är helt ok om än något ensamt emellanåt.
Ser man till våra fyra liv som helhet undrar jag vad f-n som gick fel i mitt fall.

Jag känner mig som det svarta fåret i familjen utan att egentligen vara det. Och kanske handlar det om vad jag egentligen vill få ut av livet utan att faktiskt lyckas med den biten.

Alltid ett snäpp efter. Alltid ett steg bakom. Aldrig samma nivå eller våglängd.

Där går min älskade syster och mina kära kusiner med fanan.
Och steget bakom kommer jag.

Samma skrot och korn

Söndagmorgon
Jag somnade av regnet och vaknade av mobilen.
En orolig sömn där emellan och även efteråt.
Tankar som maler i huvudet utan att egentligen veta vad de är.
Inte kunna greppa och inte kunna förstå.

Varför?
En bra fråga som ställts allt för många gånger och med lika många uteblivna svar.
Jag vet faktiskt inte. Tror inte du gör det heller. Eller någon annan för den delen.

Kanske är vi samma skrot och korn fast på olika sätt och det är det som gör det förvirrat.

Vaknar till en gråmulen dag så jag ligger kvar i sängen och läser.
En stund senare påkallar mobilen uppmärksamheten igen och förvirringen är åter där.

Varför ska det kräva att min ork, vilja, motivation och kämparglöd ska dala innan din vaknar till liv ens tillräckligt för att ge mig en reaktion?
Det finns få ting jag inte skulle göra för dig, mycket få ting. Men nånstans på vägen dit så händer det att även jag blir less och liksom inte ids bara.

Varför måste det alltid gå till den punkten, eller är det för att det är så vi är helt enkelt?

Att undra

Ibland undrar jag lite varför.

Har jag inte varit tillräckligt snäll så jag har taskig karma. Är jag så omöjlig att ha att göra med. Eller är det för alla dessa kedjebrev jag inte sände vidare.

Folk runt omkring mig flyttar ihop. De köper hus och de skaffar barn. Utom jag.

Är det så svårt att finna någon? Är jag för kräsen? Eller är det något som saknas mig?

Jag börjar bli bekväm i min ensamhet. Att det kanske är såhär det kommer att vara. Samtidigt som den där frågan finns där gnagandes:

Varför inte jag?