Idag är dagen

Nycklarna ska hamna i min hand.
Kartongerna ska börja flyttas på.

Jag är trött trött trött men det kliar i fingrarna av att få börja.
Har ingen ro eller tid att vara på jobbet egentligen men just nu kan jag ändå föga göra eftersom det dröjer ytterligare några timmar innan nyckelskifte sker.

Men jag längtar.
Längtar efter att få börja packa upp.
Få ordning på saker och ting och skapa mig ett hem.

Att kunna sluta bo i en banankartong.

Sista natten i gamla lyan ikväll.
För tre månader sedan trodde jag att det skulle kännas vemodigt.
Nu vill jag nog mest bara ha det gjort.
Kanske beror det på alla kartonger.
Att det inte varit roligt att vara hemma å inget göra senaste veckorna.

Att få kunna bygga upp en vardag igen.

Med lite tur är det snart barmark också.
Då kommer den lilla gröna ut och tids nog även inlinesen.
Gosh vad jag längtar!

Det är nära nu...

På flera sätt kan tilläggas.
Nycklarna till nya lägenheten skiftar ägare imorgon.
Efter min förkärlek för siffror sker detta kl 15.15.

Vad som också är nära är att bägaren snart är full.
Jag känner hur det skvalpar där uppe vid kanten.
Än så länge håller jag vågskvalpet i chack.
Men det krävs inte mycket nu.
Inte mycket alls.

Jag hoppas att jag klarar mig igenom flytten.
På ett sådant sätt att jag fortfarande är trevlig.
Sen om jag droppar den där sista droppen när jag är själv.
Då må så vara.

Men jag vill kunna vara i det skick att jag kan visa min uppskattning till de som hjälper mig att genomföra detta. Att kunna hålla det där vågskvalpet innanför glaskanterna och inte spilla en droppe. Icke att förneka dansar jag dock på en skör tråd.

Jag får utmana mig själv helt enkelt.
Lära mig ta djupa andetag och räkna till tio.
Tänka logiskt istället för att handla efter trött huvud.

På lördag kväll väntar varmt bad och kall öl.
Då kan tårarna rinna bäst de vill och lätta på trycket.
Innan dess ska jag göra mitt bästa för att vara solid.

Handyman

Årets uppdrag blir nog till att skaffa sig en handyman. För seriöst så reder en riktig kvinna sig själv men icke att förneka så är de rätt bra att ha ibland. Som när takfönstret i sovrummet exploderar en lördagkväll.

Och eftersom jag inte har någon handyman så fick jag ringa in en. Via SOS Alarm fastighetsjour som skickade en väktare med silvertejp. Det är ju också ett sätt att locka hem grabbar på.

Kanske inte helt rätt dock.

Så mycket mer än bara ett bananskal

Efter att ha varit så gott som ignorerad i ett halvår.
Blivit undviken och inte pratats med.
Endast fått artiga men korta svar.

Så skapar ett ord och ett bananskal lite värme i bröstet.

Jag säger inte att jag inte förtjänat tystnaden.
För det har jag i alla fall delvis gjort.
Fast aldrig förstått hårdhetsgraden.

Men det är stor skillnad på att bara höra stegen gå förbi i korridoren.
Och att höra stegen gå förbi men samtidigt höra ett sånt simpelt ord som ODBC.

Stor skillnad.

Jag kanske finns ändå.

Note to self

Man kan inte komma över saknaden av någon genom att söka tröst och värme hos någon annan.

Been there and done that.
No good.

Ett steg fram och två steg bak

Jag trodde att jag börjat komma en bit på vägen. Bygga upp mitt liv efter mig och inte bry mig så mycket om vad du har för dig. Och det gick ju bra.

Tills du började bli aktiv på forum igen.

Att läsa om dina framgångar och flyttplaner på en allmän plats och inte höra dem från dig. Och dessutom veta att du gör allt detta med mig exkluderad i ditt liv vilket du verkar vara nöjd med. Det gör ont.

Något så förbannat in i helvete ont att jag bara vill gå hem och dra täcket över huvudet igen.

Varför ska det vara så?

Vi skapar vår egen lycka heter det så fint och på sätt och vis gör vi ju det. Men icke att förneka är att andra människor påverkar detta skapande med god kraft. För om man inte skulle bry sig om vad andra människor tyckte, tänkte eller gjorde så vore livet rätt enkelt.

Och det är det ju inte.

Jag missunnar dig ingenting.
Det gör bara ont att inte finnas i ditt liv.
Och att du inte verkar sakna mig.

Små fynd

Jag hittade små lappar du en gång skrivit.
Läser dem och roas av ditt sinne och tankar.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta över dem.
Eller bara sakna dig väldigt väldigt mycket.

Du är inte som alla andra.
På ett bra sätt.