Gråskalan

Så tar vi båda ett nytt grepp om penseln.
Gör en försiktig översyn över färgvalet.
Ser alla färger och nyanser som där finns.

Gör vårt bästa för att blanda till den där gråskalan vi så länge strävat efter att finna bara för att egentligen kunna konstatera att det är svårt att få till den rätta nyansen.

På tok för lätt att det bara blir svart eller vitt.
Två färger som är förvånansvärt svåra att blanda.

Vi börjar i ena änden bara för att tillsist närma oss den andra och hamna farligt nära en konkret färg igen.

Man skulle kunna säga att vi kom fram till något.
Men det enda vi nog egentligen kom fram till är att vi inte är bra på gråskalor.

Vi vill finna den men vi kan inte hitta balansen.
Kanske för att ingen av oss i grund och botten är gråskala.
Och vi allt som oftast har samma färg.

Men vi kolliderar ibland på vägen.
Kraschar och hamnar i varsitt hörn.
Med gråskalan mitt emellan.

Men likt två magneter som får kontakt finns det inte många mellanting.
Antingen befinner vi oss i varsin ände på skalan.
Eller så befinner vi oss på samma punkt.

I vår värld existerar inga gråskalor.

Än det ena än det andra

Ska.
Ska inte.

Vill.
Vill inte.

Vågar.
Vågar inte.

Det är inte lätt alla gånger när man har beslutsångest.
But I kind of like it.

Ibland är ovetskap bättre än vetskap.
Beroende på vad vetskapen innebär.
Och det vet man ju inte innan.
Knepigt.

Illusion och svimning

Två gånger i mitt liv har jag varit ruggigt nära på att svimma.

Första gången var efter min visdomstandsoperation och jag endast några få timmar senare fick för mig att titta efter hur det såg ut där tanden en gång suttit. Hade någon öppnat en lucka under mina fötter och låtit mig falla ett antal meter ner på ett betonggolv så hade skillnaden varit hårfin mot det som skedde med mig.
Det var som att vrida på två kranar på max - den ena för kallsvetten och den andra för att tömma precis varenda droppe blod som fanns i huvudet och sedan en släng brutalt illamående på det och ta mig på orden när jag säger att kräkas är nog det sista man vill göra efter en visdomstandsoperation.

Den andra gången var idag vid gipsborttagningen och ärligt talat så förstår jag egentligen inte varför. Kanske var det för att armen var så rent fysiskt svag. Kanske var det för att den såg ut så som den gjorde mellan olyckan och gipsningen. Kanske var det undermedvetna minnen från olyckan som slog till med full styrka och satte alla fysiska försvarsfunktioner på max. Kallsvettig på darrande ben med sus i öronen och illamåendet straxt nedanför halsgropen lyckades jag i alla fall ta mig ut i friska luften och sätta mig på en bänk.

Det är en stor skillnad på att veta att handen inte kommer vara fullt funktionsduglig efter gipsborttagning och en helt annan sak att faktisk inse det the hard way.

Att leva i en illusion och inse att det är just en illusion är fallucka.

Vad göra?

Hur ska man kunna komma över någon när man egentligen innerst inne inte vill.

Like a little star

Och jag tänker att fasen vad jag skulle behöva en kram från dig idag men rädslan för att avvisas eller ignoreras är starkare så jag vågar inte fråga.

Men så springer jag på dig i korridoren och du bråkar lite med mig och jag låtsas bli stött för det är lite elakt även om grunden inte är det och du lägger armen om mina axlar och trycker mig lätt emot dig som för att säga förlåt när jag passerar och dagen blev genast lite varmare.


Det är inte som förut men det är ljusglimtar av förut...
...och sådana kan värma nog så gott.

Vilsen

Kanske var det fler saker som slogs itu i fallet förutom handleden och negativitet.
Kanske slogs även drömmen till spillror och lämnade endast lösa fragment kvar.

Kanske har slutligen adrenalinet sinat.

Att inte kunna göra saker jag vill har jag alltid funnit frustrerande.
Att dessutom inte kunna göra dem på grund av att jag är fysiskt hindrad gör mig inte gladare.

Jag är van vid att vara stark och klara mig själv.
Att ta det försiktigt och be om hjälp är inte riktigt min melodi.
När jag dessutom får ont av sådant som tidigare varit plättlätt är ingen humörshöjare heller.


Framför mig ser jag rymden.
Många stjärnor, planeter och galaxer men alla för avlägsna för att nå.

Jag vet inte åt vilket håll jag ska vända fötterna.
Var jag ska låta dem gå härnäst.
För jag har inget mål.

Att ha varit inställd på något.
Böjt ned huvudet och likt en tjur kört full fart framåt redo att plöja minsta hinder ur vägen - Bara för att köra huvudet i ett trä och fastna med hornen i dess stam.

Det tar liksom stopp lite för abrupt.
Gör en förvirrad.
Vad hände?

Ge mig en karta och kompass.
Jag måste hitta mitt mål

Vad göra

Impulsen säger mig att skicka iväg ett sms till dig och be dig komma hit och vara min handyman ikväll för att sedan tillsist landa i soffan som vänner och titta på film som resultat av kvällen.

Men klockan är redan nu mycket och du är säkert redan upptagen och även om du inte skulle vara det så har vi inte träffats på fyra månader och varför skulle du egentligen komma hit efter att egentligen knappt ens pratats vid under samma tidsrymd.

Samtidigt som jag vet att när det gäller dig så finns det alltid en viss chans för att du ska nappa på sådana saker och göra just sådant som man inte tror för du är lite spontan av dig och du har gjort tokigheter förut när jag har frågat.

Men rädslan för att få ett nej är nog lite grand för stor trots allt och jag känner mig allt utom fin och i blanas nog för att träffa dig samtidigt som att träffa dig nog är precis vad jag skulle behöva för tillfället.

Knepig situation.