Jag vaknar upp och funderar på om jag drömt alltihop.
En snabb blick i rummet säger mig att det har jag inte.
Du var här inatt.
Det är 13 mil enkel väg.
Och Du kallar Mig tokig.
lördag 27 november 2010
fredag 26 november 2010
Dagen är gjord...
... innan den knappt ens börjat.
Du pratade med mig.
Du fick mig att le.
Till och med skratta.
Av den enkla anledningen att du pratade med mig.
Det har du inte gjort på månader.
Inte sedan jag gjorde det där dumma.
Och jag ångrar det väl inte som så.
Men hade jag vetat vad det skulle innebära.
Då hade jag låtit bli.
Men du gjorde precis min dag.
För du pratade med mig.
Och du fick mig att le.
Jag saknar dig mer än vad du nog tror.
Du pratade med mig.
Du fick mig att le.
Till och med skratta.
Av den enkla anledningen att du pratade med mig.
Det har du inte gjort på månader.
Inte sedan jag gjorde det där dumma.
Och jag ångrar det väl inte som så.
Men hade jag vetat vad det skulle innebära.
Då hade jag låtit bli.
Men du gjorde precis min dag.
För du pratade med mig.
Och du fick mig att le.
Jag saknar dig mer än vad du nog tror.
torsdag 25 november 2010
Snön faller och jag med den
Fast egentligen inte. Snön faller. Men inte jag.
Jag är bara rastlös. Hysspåhittig. Och gör mitt bästa för att hålla fingrarna borta från mobilen.
Att det ska vara så svårt ibland. Framför allt när man lovat sig själv att inte. Men det är de gångerna det kliar som mest i fingrarna.
Just för att jag inte ska.
Jag tror jag är felprogramerad.
Eller så dras jag till trubbel. Fast du är inte trubbel egentligen. Bara något jag inte bör fast som egentligen är ganska ofarligt.
Då finns det andra brännsår som inte har läkt. Där jag heller inte bör och där jag heller inte gjort. Och som är allt utom ofarligt.
Men det vore att ljuga om jag påstod att det inte lockade.
För förbjudet lockar. Och så var det det där med felprogrammeringen. Men om jag tänker efter lite snabbt så är det inte svårt att inse att det inte är värt priset.
Jag har betalat det en gång. Betalar fortfarande av. Det är dumt att spä på den skulden.
Då är det bättre att leka i lugna vatten. Och själv skapa vågorna. Lite lagom stora sisådär.
Jag är bara rastlös. Hysspåhittig. Och gör mitt bästa för att hålla fingrarna borta från mobilen.
Att det ska vara så svårt ibland. Framför allt när man lovat sig själv att inte. Men det är de gångerna det kliar som mest i fingrarna.
Just för att jag inte ska.
Jag tror jag är felprogramerad.
Eller så dras jag till trubbel. Fast du är inte trubbel egentligen. Bara något jag inte bör fast som egentligen är ganska ofarligt.
Då finns det andra brännsår som inte har läkt. Där jag heller inte bör och där jag heller inte gjort. Och som är allt utom ofarligt.
Men det vore att ljuga om jag påstod att det inte lockade.
För förbjudet lockar. Och så var det det där med felprogrammeringen. Men om jag tänker efter lite snabbt så är det inte svårt att inse att det inte är värt priset.
Jag har betalat det en gång. Betalar fortfarande av. Det är dumt att spä på den skulden.
Då är det bättre att leka i lugna vatten. Och själv skapa vågorna. Lite lagom stora sisådär.
tisdag 23 november 2010
Bekymrad
Varför saknar jag dig inte som jag brukar.
Varför håller du dig borta från mina tankar.
Varför drabbades jag inte av den där abstinensen?
Har jag börjat släppa taget om dig.
Är det vad det hela handlar om.
Är du någon annan än jag trodde.
Eller har vi blivit något annat.
Det bekymrar mig att jag inte känner saknad.
För så länge jag känner så vet jag att jag lever.
Det skrämmer mig att inte ha någon att sakna.
Kanske är det helt enkelt rädslan för att vara ensam.
Är det kanske bättre att sakna någon man aldrig kan få.
Jag tycker om det vi hade.
Även om det bara var vad det var.
Men det var i alla fall nånting.
Med även elden behöver näring för att spraka.
Kanske har den bara inte fått tillräckligt med näring.
Men finns där något kvar som glöder.
Eller är det bara varm aska kvar.
Jag vill ha något riktigt.
Men finner allt som oftast bara kaos.
Något som inte är men som jag hänger mig fast i.
Skapar mig en bild i min lilla värld.
Och drömmer mig bort.
Det var ack så länge sedan jag hade något riktigt.
Kanske är det helt enkelt dags för det nu.
Men hur finner man något sådant?
Jag har glömt hur man gör.
Varför håller du dig borta från mina tankar.
Varför drabbades jag inte av den där abstinensen?
Har jag börjat släppa taget om dig.
Är det vad det hela handlar om.
Är du någon annan än jag trodde.
Eller har vi blivit något annat.
Det bekymrar mig att jag inte känner saknad.
För så länge jag känner så vet jag att jag lever.
Det skrämmer mig att inte ha någon att sakna.
Kanske är det helt enkelt rädslan för att vara ensam.
Är det kanske bättre att sakna någon man aldrig kan få.
Jag tycker om det vi hade.
Även om det bara var vad det var.
Men det var i alla fall nånting.
Med även elden behöver näring för att spraka.
Kanske har den bara inte fått tillräckligt med näring.
Men finns där något kvar som glöder.
Eller är det bara varm aska kvar.
Jag vill ha något riktigt.
Men finner allt som oftast bara kaos.
Något som inte är men som jag hänger mig fast i.
Skapar mig en bild i min lilla värld.
Och drömmer mig bort.
Det var ack så länge sedan jag hade något riktigt.
Kanske är det helt enkelt dags för det nu.
Men hur finner man något sådant?
Jag har glömt hur man gör.
måndag 22 november 2010
Ur en annan synvinkel
Jag har fotodokumenterat min lägenhet. Memorerat i bilder hur här ser ut och hur jag har det. Verkligheten ser så mycket annorlunda ut genom en kameralins.
För där ser jag de vinklar och vrår jag en gång förälskade mig i. Den öppna yta och de många fönstren som för drygt fem år sedan jublade "Välkommen!" när jag klev innanför ytterdörren. Det hem jag har skapat genom min personlighet ser jag genom kameran med andra ögon.
Kanske nya ögon.
Jag frågar mig själv ännu en gång vad jag egentligen ger upp. Denna fantastiska plats som så många nätter vaggat mig tryggt till sömns. Men tiden är kommen att låta någon annan ta över.
Ty min inspiration har dalat och jag ser inte längre dessa vinklar och vrår med nya ögon. Jag ser dem endast med ögon som allt för många gånger synat dem i längtan efter att skapa en förändring. En lägenhet som är så annorlunda borde ha obegränsat med förändringsmöjligheter men jag har kommit till en punkt där det är precis tvärt om.
Jag är fastkedjad i de ting som är och jag kvävs i min fantasilöshet att förändra det som finns tillgängligt.
Men jag är fortfarande förälskad. Jag beundrar fortfarande all denna yta och dessa vinklar och vrår. Men det kan samtidigt bli ensamt på toppen.
Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter trängre ytor där jag kan bona mig ett hem. Efter fullhöjdsväggar och den frihet som en balkong innebär.
Det kommer bli bra med flytten. Jag kommer få min förändring och jag kommer att få min frihet. Bara inte lika ensam som den kan tyckas nu.
Men att tro att jag inte kommer fälla en tår över att flytta härifrån. Det vore att ljuga för mig själv. För jag gråter redan inombords, samtidigt som jag gläds över det som komma skall.
För där ser jag de vinklar och vrår jag en gång förälskade mig i. Den öppna yta och de många fönstren som för drygt fem år sedan jublade "Välkommen!" när jag klev innanför ytterdörren. Det hem jag har skapat genom min personlighet ser jag genom kameran med andra ögon.
Kanske nya ögon.
Jag frågar mig själv ännu en gång vad jag egentligen ger upp. Denna fantastiska plats som så många nätter vaggat mig tryggt till sömns. Men tiden är kommen att låta någon annan ta över.
Ty min inspiration har dalat och jag ser inte längre dessa vinklar och vrår med nya ögon. Jag ser dem endast med ögon som allt för många gånger synat dem i längtan efter att skapa en förändring. En lägenhet som är så annorlunda borde ha obegränsat med förändringsmöjligheter men jag har kommit till en punkt där det är precis tvärt om.
Jag är fastkedjad i de ting som är och jag kvävs i min fantasilöshet att förändra det som finns tillgängligt.
Men jag är fortfarande förälskad. Jag beundrar fortfarande all denna yta och dessa vinklar och vrår. Men det kan samtidigt bli ensamt på toppen.
Jag längtar efter förändring. Jag längtar efter trängre ytor där jag kan bona mig ett hem. Efter fullhöjdsväggar och den frihet som en balkong innebär.
Det kommer bli bra med flytten. Jag kommer få min förändring och jag kommer att få min frihet. Bara inte lika ensam som den kan tyckas nu.
Men att tro att jag inte kommer fälla en tår över att flytta härifrån. Det vore att ljuga för mig själv. För jag gråter redan inombords, samtidigt som jag gläds över det som komma skall.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)