Priority

Jag plockade precis bort mig själv från din prioriteringslista.
Min placering var så pass låg att det inte torde märkas nämnvärt.

Kanske gjorde jag det enkelt för dig.
Ifall så är fallet.
Var det rätt val.

Gamla minnen

Jag har sparat dem i en vit kartong ståendes i en av hyllorna i hallen.
Ting jag har fått av dig en gång i tiden.
Ting jag inte har haft hjärta att slänga.
Ting jag heller inte velat ha framme.

För du finns inte längre kvar i mitt liv.
Och du klev själv ut ur bilden.

Jag behöver inte tingen för att komma ihåg dig.
Det räcker med att se ett kort av oss två.
Så som det en gång var.
Bästa vänner.


Jag tittar sällan på de korten.


Idag ska jag tömma den där vita kartongen och packa ner nya ting i den.
Jag har andra ting att minnas dig vid som betyder så mycket mer.

En liten grön tyggroda från Ikea till exempel.
En grön tyggroda som heter Söt.

Den bor på mitt skrivbord.

Längtan

Uppe med tuppen en söndagmorgon.
Flyttkartongerna har börjat packas.
Möblerna i lägenheten skriker tomma från sina håll.

Men det känns skönt ändå.

Igår sände du en fråga om vad vi gör med snön i den här stan då regnet smattrade mot rutorna. Jag svarade att vi längtade till våren. Att januari och februari är överskattade månader och november är missförstådd.

För så är det ju.

Årets första två månader är bara en transportsträcka mot våren. November må vara grå och ruggig men för mig en av årets mest hektiska månader. För att inte tala om att jag fyller år då så hur kan den vara tråkig?


Soluppgången lyser rosa genom fönstrena. Det är ting som dessa som gör det så värt att gå upp tidigt på morgonen. Njuta av lugnet i en stad som ännu inte vaknat.

Om tre veckor ska den här lyan vara tömd.
Det känns konstigt.
Men spännande.

Orsaken till flytten från början var längtan efter en förändring. Att något nytt skulle ske och en rensning skulle göras. Och att kunna sitta på egen balkong i vår och sommar.

Jag kan redan nu känna doften från våren smyga sig in genom balkongdörren.

Det är lättare att bädda in sig i tryggheten av sitt liv när ingen annan finns här och mäter och dömer och planerar. Flytten är lättare att acceptera och jag ser fördelarna klarare. Det kommer att bli bra det här.

Sen hur jag ska få plats på 18 kvadratmeter mindre kan bli intressant.

Men det kommer att lösa sig det också.
Jag älskar min öppna planlösning här.
Men jag längtar efter mer trängre ytor.
En mer ombonad plats.

Jag längtar till våren.

Ingemansland

Jag befinner mig på en plats som en gång var ett hem. Som på sätt och vis fortfarande är ett hem men som jag försöker avskilja mig ifrån. Lager för lager skalar jag bort Mitt Hem från väggarna utan att egentligen ens ha börjat flyttpacka.

Avståndet mellan mig och denna lägenhet ökar för var dag som flytten närmare sig mot den andra. Kanske är det ett sätt att motverka separationsångesten. Eller så har vi helt enkelt inte mer att ge varann.

Jag ligger i soffan och tittar mig omkring. Ser på dessa väggar, vinklar och vrår och känner mig allt mer som en främling. Är det här jag bor och så har gjort i dryga fem år?

Kartonger ska börja packas och vartefter som lägenheten töms fortsätter jag att skala bort lager för lager av mig och mitt hem så som det har varit dessa år.

Vad har jag egentligen uppnått här?

En landningsplats från ett kaotiskt år. En kraschlandning som det tog tid att resa sig ifrån. Ytterligare ett par krascher under åren som gott.

Jag har trivts, men har det varit så bra som jag trott?
Kommer jag att sakna det så mycket som jag tror?
Eller är detta bara en del av separationsprocessen?



Att öppna dörren för någon främmande som går runt och bedömer, värderar, mäter och planerar Sitt liv i Min lägenhet tog fram tigrinnan i mig. Visst ska jag flytta och visst ser jag fram emot min nya lägenhet. Men just Nu bor Jag här. Så är det bara.



Detta kommer bli jobbigt.
Mer mentalt än fysiskt.

Jump

Så tog man ett litet hopp igen då.
Frågan är om jag kommer krocka med en vägg.
Eller landa mjukt.

Våga chansa för att kunna vinna.
Vad finns där att förlora?



Update: Vägg

Wanna run with me?

Det kryper och det kliar under skinnet.
En hektisk period har kommit till sin ände.
En ny har precis börjat.

Jag behöver miljöombyte.
Jag behöver komma bort.
Slippa tänka på måsten.

Fredagens klämdag blev till semester.
Det finns en inre stress som behöver lägga sig.
Det finns en lägenhet som måste börjas packa ner.


Själv vill jag bara sätta mig på ett tåg norrut.


Ta en dag eller två.
Att bara softa.
Med dig.

Jag behöver komma bort från det som gör mig stressad.
För även om jag inte gör något så finns det runt omkring.

Efter en helg med familjen så nära att de nästan kröp in under mitt skinn var det skönt att komma hem till ensamheten.

Men det är skillnad på fem vuxna och ett barn i ett allt för litet hus och att ha någon sitta skavfötters med en i andra änden av soffan.

Terrängen jag färdas i är dock fortfarande okänd och vägen är skumpig.
Kanske kommer det en påfart en bit längre fram.
Kanske är vägen egentligen precis bredvid.

Men jag ser den inte och jag vet inte vad som finns vid sidan av.
Vågar jag ta en gir och svänga tvärt?

Offroad

Jag är ute i okänd terräng.
Körde av vägen och skumpar fram på ojämn mark utan gatlyktor.
För någonstans svängde vägen och jag missade den avfarten.
Hängde inte med i kurvan och du använde inte blinkers.