Tårar och kramar

Tårarna bränner där någonstans bakom ögonlocken.
Varför vet jag inte riktigt men de finns där.

Kanske för att läget är förvirrat.
Kanske för att jag inte vet vad jag vill.
Eller vad jag vill men inte vad jag vill ge upp.
Om jag nu ens vill ge upp något.

Idag skulle behöva en sån där kram jag fick häromdagen.
Spontan, förvånande, överraskande, varm och avslappnande.

Gissa min förvåning då det var från oväntat håll.
Men det kändes förvånansvärt riktigt bra faktiskt.

Kluven

Jag vet inte ifall jag vill att du ska stanna här eller ej.
Men jag vet att jag skulle bli beviken om du åkte.

Förvirrat.

Väntan

Varför sitter jag och väntar på ett sms när anledningen till att jag inte skickar något själv är för att jag inte har något att säga?


(Och varför visste jag att det skulle komma?
För visst gjorde det så fem minuter senare...)

Something real

Förändringen som skett är att jag inte orkar kämpa.
Snurrar du runt låter jag dig så bara göra.
Jag tänker inte hindra dig denna gång.

För jag vill ha något riktigt.
Jag vill ha något äkta.
Någon som tycker om Mig på Det sättet.

Kanske lurar vi oss själva i det vi håller på med.
Kanske har du haft rätt i det hela tiden.
Kanske är det bara jag som varit blåögd.

Men vad skulle du säga om jag vände om?

För jag vill ha någon som håller om mig om natten.
Jag vill ha någon som saknar mig när jag är iväg.
Jag vill ha någon att själv sakna och veta att jag får.

Men hur gör man för att hitta någon sådan?

Drömmar

Konstiga drömmar på morgonkvisten gör att jag vaknar i ett litet förvirrat tillstånd med en känsla av saknad. Om vi ändå kunde säga de ord som sades i drömmen eller helt enkelt bara ta det samtalet så skulle den där litet knuten som snurrat till sig i hjärtetrakten lossna betydligt.

Men du kommer inte ta steget av stolthet och jag kommer inte ta det av rädslan för att bli avvisad eller rent av utsatt för att återigen bli tittad på med arga ögon. Kanske gjorde jag det enkelt för dig och gav dig verktyget du behövde för att ta dig loss. Men det är inte första gången jag drömmer denna dröm utan den återkommer med jämna mellanrum.

Det går inte att återskapa något som gått sönder men det går att göra det bästa av det som finns kvar. Och kanske har vi nånstans med lite tur börjat bygga på en ny grund att stå på.

Jag hoppas det i alla fall.

Att styra skutan utan roder

Jag trodde jag hade kontrollen denna gång. Att det var jag som styrde skeppet och du som följde efter i kölvattnet i evigt tappra försök att ta dig upp.

Men kanske var dina försök bara till för att få mig att vända om. Inte stanna till och vänta in dig utan stanna till och vända om så att det återigen är jag som styr skutan åt ditt håll och du som leder vägen.

Du brukar förvåna mig men jag har heller aldrig slutat förvånas över just det. Denna gång förvånar du mig nog lite extra och kanske får det mig också att tro mer än vad jag egentligen bör.

För även om tveksamheten har hängt som ett lokalt moln över mitt huvud så är du rätt övertygande i ditt sätt att vara och mitt hjärta är inte svårflirtat i det läget. Med dig i mitt kölvatten.

Men så vänder du om igen och saker och ting är precis som förut om än något mer förvirrat för min del för jag förstod återigen aldrig när vändningen skedde eller varför. För visst snurrade du runt tillsist?

Att inte veta är en nagel i ögat och samtidigt kryddan i tillvaron. Ack så påfrestande men ack så stimulerande på en och samma gång. Tvetydighet och dubbla budskap är vårt signum och kommer kanske så att förbli.

Eller är det helt enkelt så som det stod i boken. Att man kan lämna någon som man har något bra med. Men man kommer alltid tillbaka.

Ett litet monster

Jag har ett litet monster.
Antingen bor det under sängen.
Eller så bor det i handväskan.

Oavsett vilket så äter det tid.
Och det är glupskt.

Alla tankar som:
"Detta kan jag göra någon kväll"
"Det kan jag göra under den mörka vintern"
"Ägna en helg åt detta skulle funka"

Förblir just bara tankar.

För tiden äts upp av det där monstret.
Jag tror det heter Arbete af Vardagssysslor.

Alla dessa ting jag har tänkt mig göra när jag får tid.
Men tiden till det får jag ju aldrig.
Den bara försvinner på vägen.

När blev arbetet och vardagen mitt liv.
Vad hände med de där guldkornen som gör det hela värt.

Att ha tiden.
Eller kunna ta sig tiden.
Var försvann tiden?