En skärva av glas

Två veckor och någonting gick sönder.
Jag fick dig i obalans och står en ostadigt så hamnar hela båten i gungning.

Visa mig ha fel.

Visa mig att du inte är som de andra och att du är starkare än så.
Att vi är starkare än så.

Jag vill att vi ska vara starkare.

Nya vanor och gamla fotspår

Första morgonen jag spenderar helt själv på en och en halv vecka.
Var på jobbet halvtimmen tidigare än under samma tid.
En fin pluspost på flexen blev det med.
Men jag kan det här nu.

Det är inte ensamheten som är en utmaning för mig.
Det är tvåsamheten och att få den vardagen att gå ihop.
Och den har fungerat väldigt bra under denna tid.

En del skulle nog kalla denna morgon kvalitetstid.
Själv känner jag mig mest cranky.


"För är man trött på ensamhet har tystnad mist sin dignitet"

Changning seasons

Du skickar ett sms och berättar om solen och värme och längtan till hösten och för bara ett par veckor sedan hade du fångat mig med dina ord men nu så rinner de snarare av mig likt vatten.

För jag tänker på att det tar dagar för att få ett svar på en fråga. Att det alltid var jag som föreslog att ses och att jag aldrig var en prioritet i ditt liv. Men jag var förblindad.

Sen tänker jag på han som frivilligt hör av sig. Han som frågar vad jag ska göra till helgen och undrar ifall vi ska ses. Han som kommer hem till mig på lördagsmorgonen innan jag klivit upp och kryper ner under täcket för att jag bad om väckning då vi för en natt inte sov ihop. Han som sätter sig på samma stol som mig vid frukostbordet bara för att det är mysigt och som tar min hand på offentliga platser för att han vill.

Han som lyssnar till det jag säger och som ser mig för den jag är - och som tycker om mig just därför

Glimmande guld

Jag är inte bra på att sätta ord till när saker och ting går bra.

Jag vill inte sätta ord till det av rädsla för att det kanske då försvinner och sätter jag inte ord till det så finns det inte på riktigt så om det försvinner så gör det inget eftersom det aldrig riktigt fanns.

Men jag kanske ska göra som sagts, att lägga dig i bakfickan så att du inte tappas bort för av den värdering jag hittills har gjort så är du för värdefull för det.

Bland alla korn av sand...

... kan det vara så att jag hittat ett av guld?

I övrigt...

... har jag faktiskt haft det väldigt fantastiskt bra.

(Bara hjärnspökena håller sig borta så)

Struts

Om man inte sätter ord till saker och ting så är de inte.
Syns inte, finns inte, är inte.
Förnekelse.

Varför var hon, min nyfunna vän, tvungen att bli kär i dig för.
Varför vet du inte vad du vill eller känner.

Varför använder du samma argument till varför inte som du har matat mig med under tre års tid samt ytterligare några och trots detta fortfarande funderar på saken.


Jag har har börjat visa mig på dejtingsajten igen bara för att under vilka jag skulle kunna tänkas passa ihop med hitta ett kort på ett ex.

Den enda person som jag någonsin ångrat att jag hade ett förhållande med.
Hur stabilt känns det?