Ord

Du kan göra mig så arg.
Du kan få mig att känna mig så oförstådd.
Att jag ibland undrar vem du är.

Vem har jag blivit?

Tillbaka

Var börjar man på ny kula med en blogg?
Så många gånger jag befunnit mig här.
Jag vet fortfarande inte.


Så jag börjar nog mitt i.

12545

Det är så mycket en krossad dröm är värd.
Åtminstonde ett delbelopp av den.

12545 kronor.

Rent ekonomiskt går jag såhär långt plus minus noll.
Samt en erfarenhet rikare.
Och ett ärr i benet.

Det är mer pengar än jag hade trott jag skulle få.
Men de ersätter inte drömmen.
Och jag känner egentligen ingen glädje över dem heller.

Det är en summa uträknad från en tabell.
Baserad på ärrets storlek, placering och min ålder.

Det finns inga pengar som kan ersätta en dröm.
Ersätta en vilja och en önskan om att göra något.
Som gör det värt skräcken att ligga på marken och tro att lårbenet är av
och att vara totalt hjälplös.

Inga pengar i världen.

Ljuset vid tunnelns slut

Efter ett par veckor då jag sårat och själv har blivit sårad så är det fantastiskt hur ett enda ord kan sätta plåster på allt det som gör ont.

Jag har avtjänat mitt straff och blivit förlåten.
Det misstag som ledde mig dit ska jag aldrig göra om.

Vad gäller er övriga så är ni just nu orelevanta.
Jag koncentrerar mig på det som får mig må bra.

Att andas igen

En dag för mig själv.
Nästan i alla fall.

En stund att tänka.
En stund att känna saknad.

Jag hittade mig själv igen.
Nånstans mellan boken och näsdukarna under filten i soffan.
Att återigen hitta rytmen i andetagen.

Jag hittade orden igen.
Längtan efter att läsa dem och läntan efter att skriva dem.
Så som de har varit saknade.

För utan ord förirrar jag mig.
Jag måste hitta tiden för dem.
Jag måste hitta tiden för mig.

Idag fick jag en dag för mig själv.
En stund till att sakna dig.
Och att andas igen.

Flickan med hundhuvudet

En förkylning har byggt bo i min kropp.
Gubben, grannen och kråkan har flyttat in i mina bihålor.
Och mitt upp i allt det är du sällskapssjuk.
Själv är jag allergisk mot närkontakt.

För är man inbiten ensamboende och van att klara sig själv och att ta hand om sig själv och dessutom är sjuk då orkar man ingenting annat än just sig själv.

Du gör mig irriterad och jag är avvisande och jag vet att det är jag som har fel men jag kan inte rå för det så det blir dubbelt upp av dåligt samvete och stressen växer sig allt större från insidan och snart vet jag inte vad jag ska göra för att få allting att gå ihop.

Kanske har jag för mycket i min kalender men den har reducerats.
Jag vill inte att du ska vara ett måste jag vill att du ska vara ett vilja.
Någon som är en oas och som ger mig en andningspaus snarare än någon jag vet sitter och väntar på att jag ska ha tid för det gör mig stressad.

Jag har aldrig sagt att jag är en snäll människa och det är nog tur.

Att sakta kvävas

Av rädsla för att förlora mig håller du istället på att kväva mig.

Du måste lära dig att inte vara beroende, att släppa greppet och inse att jag tycker om dig även om jag har andra saker på min agenda som inte inkluderar dig.

Själv måste jag lära mig att just inkludera dig i min agenda, om inte på allt så i alla fall delvis.

Lyckas vi båda två så möts vi på halva vägen och då kan detta bli riktigt bra.
Just nu är vi en som jagar och en som känner sig förföljd.