Samma skrot och korn

Söndagmorgon
Jag somnade av regnet och vaknade av mobilen.
En orolig sömn där emellan och även efteråt.
Tankar som maler i huvudet utan att egentligen veta vad de är.
Inte kunna greppa och inte kunna förstå.

Varför?
En bra fråga som ställts allt för många gånger och med lika många uteblivna svar.
Jag vet faktiskt inte. Tror inte du gör det heller. Eller någon annan för den delen.

Kanske är vi samma skrot och korn fast på olika sätt och det är det som gör det förvirrat.

Vaknar till en gråmulen dag så jag ligger kvar i sängen och läser.
En stund senare påkallar mobilen uppmärksamheten igen och förvirringen är åter där.

Varför ska det kräva att min ork, vilja, motivation och kämparglöd ska dala innan din vaknar till liv ens tillräckligt för att ge mig en reaktion?
Det finns få ting jag inte skulle göra för dig, mycket få ting. Men nånstans på vägen dit så händer det att även jag blir less och liksom inte ids bara.

Varför måste det alltid gå till den punkten, eller är det för att det är så vi är helt enkelt?

Att undra

Ibland undrar jag lite varför.

Har jag inte varit tillräckligt snäll så jag har taskig karma. Är jag så omöjlig att ha att göra med. Eller är det för alla dessa kedjebrev jag inte sände vidare.

Folk runt omkring mig flyttar ihop. De köper hus och de skaffar barn. Utom jag.

Är det så svårt att finna någon? Är jag för kräsen? Eller är det något som saknas mig?

Jag börjar bli bekväm i min ensamhet. Att det kanske är såhär det kommer att vara. Samtidigt som den där frågan finns där gnagandes:

Varför inte jag?

Att få in skräp i systemet

Jag är på flykt igen. På flykt för att inte kunna hållas koll på. För varför ska någon som hugger mig i ryggen gång på gång få ha en genväg till vad som händer i mitt liv.

Du är inte intresserad. Du har aldrig varit intresserad. Så varför vill du snoka runt i mina kvarter.

Ett missbrukat förtroende. En andra chans given. Och som missbrukades igen. Är det jag som är så godtrogen. Eller är det de som är så bra på att manipulera. Eller är det en kombination och de bara utnyttjar den.

Jag måste lära mig att välja mina vänner bättre. Samtidigt som jag inte vill vara misstänksam mot allt och alla. Men vad finns där att göra när några av de som jag genom livet haft mest förtroende för är de som hugger den där kniven mellan mina skulderblad.

Och de blinkar inte ens. De bryr sig inte ens. Och när de inser att det där var sista gången jag lät det hända då vänder de mig bara ryggen utan ett ord.

Lämnar mig där på marken med den där kniven i ryggen och såret som blöder. Spillror som någon annan får plocka upp för de är intet för dem värda. Inte för dem.

Men som tur är för mig har de ett värde för andra. Som reser mig upp och baddar mitt sår. Och stöttar mig tills jag står stadigt på benen igen.


För reser mig. Det gör jag. Alltid.