Du och jag och rädslan

Jag är rädd för att förlora dig.
Ännu räddare att inte komma dit jag vill.
Jag är rädd för att bli bitter.
För att tappa bort mig själv på vägen.

Du ger mig så mycket.
Du kostar så mycket energi.
Du är precis det jag behöver.
Och du bryter sakta ner mig.

Du menar det inte.
Du vill bara väl.
Men saker tär.
Kostar energi.

Allt du vill göra är att ge.
Men ibland är det det enda du inte förmår.


Vem har sagt att livet är lätt?

Ord....

För att ta emot tröst måste man först erkänna sig vara svag.
Jag tycker inte om att vara svag så jag kämpar emot.
Det däremot är jag duktig på.

Ord...

Egentligen var det bara det jag behövde.
Det är bara inte alltid jag låter dig.

Ord..

När jag slamrat klart har jag lugnat mig.
Skäms även lite grand då det var lite onödigt.
Och samtidigt något som behövde komma ut.
Vi börjar prata lite grand om ingenting.
Jag ber om ursäkt.
Du godtar den och ger mig en kram.

Ord.

Jag försöker provocera dig.
Låter och slamrar och morrar.
Du står bredvid och visslar lågt.

Ord

Du kan göra mig så arg.
Du kan få mig att känna mig så oförstådd.
Att jag ibland undrar vem du är.

Vem har jag blivit?

Tillbaka

Var börjar man på ny kula med en blogg?
Så många gånger jag befunnit mig här.
Jag vet fortfarande inte.


Så jag börjar nog mitt i.